Journalister och yrkesstolthet – finns det ännu?

Den här frågan om vad som håller på att hända med medias trovärdighet och journalisterna yrkesetik har jag bloggat om förut. Men frågan aktualiseras med jämna mellanrum.

Idag läste jag ett intressant blogginlägg skrivet av Informationschef Anna Jerdén på Södermanlands läns Landsting.

Media, speciellt i Nyköping, har genom dålig journalistik skapat en hotbild. I stället för att media självkritiskt granskar sitt eget agerande i denna situation vänder man åter sitt intresse mot landstinget.

I kommentarerna som följer skriver Staffan Dopping:

Era upplevelser är ett exempel på när journalister ”hårdtolkar” sin uppgift i samhället. Mantrat om att granska makten är numera så starkt att begrepp som sanning och relevans, allsidighet och att låta berörda parter komma till tals börjar tappa mark. Denna granskningsvurm är så stark att det inte är helt ovanligt att begreppet saklighet kommer i skymundan.

Läs gärna Staffans blogginlägg om hur Reinfeldt bemötte media när de påstod att han sagt att ”hyresrätter i City är en dålig idé”

Kritiken mot journalistkåren är stark. Det verkar inte gälla bara i Sverige utan också utomlands, i alla fall vet jag med säkerhet att min vän i Kalifornien delar alla mina åsikter i den här frågan. Hans fru är journalist och valde att sluta inom yrket p.g.a. att hon förväntades skriva artiklar som stred mot hennes samvete. I Sverige vet jag minst två journalister som slutat av liknande skäl – jag har en känsla av att om man börjar fiska i det här så kommer man att hitta väldigt många fler. Det är bara jag som inte känner tillräckligt många journalister.

Trots detta verkar frågan vara nästan omöjlig att diskutera med tidningarna. Motståndet går in i argumentationen med tunnelseende och kör med argument som att de skriver självständigt, att ingen ska kunna styra vad de skriver. Fast, det är ju just det som sker varje dag på tidningsredaktioner runt om i landet, eller hur? Redaktionschefer styr hur artikeln ska vinklas redan innan intervjun är gjord. Man bestämmer sig på förhand vilken bild man ska förmedla. I vissa fall har det ingen betydelse, men när artikeln blir ett vapen som kan skada den det handlar om, oavsett om artikeln är baserad på fakta eller inte, då börjar det bli riktigt otäckt.

Tack och lov finns det idag internet och bloggar. Alla företag och organisationer som har ett behov av att balansera och nyansera den enögda version som ges i media, har idag fantastiska möjligheter att göra detta, vilket gör att tidningsredaktionerna verkligen borde skärpa till sig. Men det känns som att de fortsätter med sitt tunnelseende.

Samtidigt är tidningsbranschen mer eller mindre desperat därför att de tappar betalande prenumeranter. En del slutar prenumerera därför att de blir upprörda. Andra slutar därför att tidningarna inte gör sig tillgängliga på läsplattor, läs iPad. Några slutar därför att de upptäcker att de får mycket bättre grepp om vad som händer genom att följa rätt personer på Twitter eller Facebook. Tidningarnas dominans som nyhetsförmedlare har totalt kastats om. Dags att titta utanför tunneln?