När bandvagnarna och dynamiten lämnat platsen…
Något jag har så svårt att fatta är hur platser som Furillen och Bungenäs plötsligt kan bli så extremt viktiga ur natur- och kulturvårdssynpunkt. Båda platserna har präglats av decennier med militär och industriell verksamhet. Man har kört bandvagnar, kastat bomber, sprängt ut tonvis med kalksten, byggt både ovan och under jord, lagt ut räls och på ytterligare tusen sätt verkligen förstört platsens natur.
Så läggs verksamheterna ner och platsen börjar användas på ett nytt sätt. Entreprenörer landar med sina idéer och vill gjuta nytt och positivt liv i platsen, entreprenörer som älskar den unika stämningen, naturen och alla minnen. Entreprenörer som verkligen har känsla för det här med att få byggnader att smälta in i naturen.
Då blir det krångel med bygglov. Då är det plötsligt så himla många hänsyn som ska tas.
Hur kan en plats som innan varit fri att spränga sönder i små bitar plötsligt bli så skör och unik att man inte ska kunna bygga hus som passar på platsen?
Det senaste var dagens nyhet om att byggnadsnämnden stoppar 60 av de planerade tomterna på Bungenäs, Radio Gotland:
Exploatering av områden som kan skada ett områdes natur- och kulturvärden får inte enligt miljöbalken komma till stånd.
Bevarandet når nya höjder.
Oerhört trist. Ibland tänker jag att man borde skippa denna instans och låta de som äger mark disponera den som de vill. Det är ju en något radikal tanke, och kanske inte realistisk. Det finns ju även markägare som tänker kortsiktigt, och någon slags demokratisk styrning över hur vår gemensamma omgivning ska användas måste ju finnas.
Men för mig som vill leva och bo på Gotland resten av livet och helst ge mina barn möjlighet till det också är dessa excesser i bevarande så tråkigt. Jag vill inte bo i ett museum, jag vill bo i ett levande samhälle som utvecklas.