Fiasko hit och fiasko dit…

Senaste fiaskot är satsningen på jobbcoacher står det i Dagens Nyheter. Jaha. Nu vet jag ju inte hur de där jobbcoacherna har genomfört sina uppdrag, men jag tyckte att det verkade vara en superbra idé om den genomförts på rätt sätt. Med förbehållet att jag inte riktigt fattar varför inte jobbet lika bra hade kunnat utföras av de som jobbar som arbetsförmedlare – vad är det som de gör om det behövs extra coacher för att få fart på de arbetssökande? Let’s face it: jag kan inget om detta.

Men, jag är helt säker på att om man har resurser att jobba med människor på ett mer personligt plan och med verkligt engagemang, så kommer det att hända något med de människorna. Jag skulle tycka att det vore riktigt intressant att jobba så. Jag har ju en hel del erfarenhet av att skaffa jobb eftersom det är det jag gör hela tiden för att få firman att gå runt. För mig räcker det inte att vara tillräckligt bra vid ett tillfälle, jag måste fortsätta att ”vara bra” i de flesta möten jag gör för att hålla min ”attraktion” på tillräckligt hög nivå för att bli påtänkt.

Och det är just det, det handlar inte om att bara fixa ett jobb. Jag tror inte att resultatet av bra coachning kan mätas i antalet jobb som de lett fram till under en kort period som ett halvår eller ett år. Jag förstår att det förstås vore önskvärt om det vore så enkelt. Men det är ungefär som att jobba med sitt varumärke: det måste få ta lite tid om det ska bli bra. Coachningen borde sätta igång en process med personlig utveckling som gör att den arbetssökande blir säkrare på vad hon eller han vill göra, påbörjar det mödosamma arbetet med att bygga upp sitt nätverk och till sist fångar in de där chanserna som kommer via nätverket. Tur, tajming och talang.