Felbombning

Jag har bara väntat på det här: att de s.k. muslimska terroristerna skulle genomföra ett terrordåd bland muslimer. Att ta kål på 13 personer mitt under en bröllopsfest i Jordanien var nog en av de dummaste sakerna som terroristerna kunde ha tagit sig för. I och med ett sådant dåd kommer det att bli tydligare att vettiga muslimer och andra länder är överens om att terrordåden är fruktansvärda och måste bekämpas.

Jag kan tänka mig att det finns tvivlande muslimer här och var, människor som tänker att ”okej, man kanske inte måste bomba, men terroristerna har ändå en poäng i att vi måste visa omvärlden att den beter sig orättfärdigt”. Men så briserar bomben i den egna världen, på en bröllopsfest. Plötsligt är det inte lika självklart vem terroristerna riktar sig mot. Plötsligt framstår de som inkonsekventa och livsfarligt galna för vem som helst.

För, det är ju så här det alltid blir när fanatiker går lösa: till att börja med verkar man ha en aning om vilka deras fiende är, men så börjar de gå ner på detaljnivå, försöker ta kontroll allt längre ner i skikten, ser fienden överallt, börjar förfölja varandra, skjuter sin bror, dödar barn… Fanatiker ger sig inte förrän de har total kontroll, om det så innebär att de måste döda alla andra. Alla andra. På vägen dit börjar några av anhängarna förstå att det har gått snett, att deras ledare misstänker dem alla och inte kommer att ge sig förrän han dödat alla som skulle kunna utgöra ett hot. Det handlar om att själva bli dödade eller att döda ledaren, vilket i sin tur gör att ledaren måste trappa upp kontrollen och döda fler. Räddningen ligger i att det alltid finns fler. Men vägen till räddning är kantad av tragik – jag undrar varför det ständigt dyker upp nya fanatiska ledare?