Obehag längs vägen

Efter att mamma fick hjärnblödning den 30 juli 1997 och jag åkte med henne i ambulansen, sträckan Ihreviken–Visby, tog det litet tid för mig att släppa minnesbilderna från den färden. Det har också varit svårt att se ambulanser under en period. Men, tiden går och jag förknippar inte längre väg 149 Visby–Kappelshamn med mammas bortgång och ambulansfärden.

Så plötsligt är jag där i alla fall. En gång hade en bil kört in bland träden vid nedfarten till Lummelundagrottan och ambulansen var på plats. Idag såg jag på långt håll att flera bilar stod parkerade längs med vägen…

Först tänkte jag att det kanske var auktion, men så såg jag varningstriangeln bakom en röd volvo som stod parkerad i höger körfält. Bilarna framför mig körde extremt försiktigt förbi. Det låg en människa på vägen, med huvudet nästan vid mittlinjen och det var många som fanns på plats för att hjälpa till. De hade lagt på en filt och en kvinna satt och höll i människans huvud (jag kunde inte avgöra om det var man eller kvinna), de andra vaktade som hökar. Om bilar kan trippa på tåspetsarna så var det så vi gjorde, bil efter bil, när vi tog oss förbi. Och bilarna framför mig fortsatte att köra lugnt hela vägen in till stan. En bit utanför stan mötte jag äntligen ambulansen också.

Nu håller jag tummarna för att det går bra, för vem det än var, som låg där mjuk och oskyddad på den hårda asfalten.