Man blir så rädd!
Plötsligt ser jag rubriken på expressen.se och läser artikeltexten och tårarna kommer och jag kollar vidare på arméns webbsida, men där nämner de inga namn, men, en värnpliktig vid jägarförbandet har fått ett vådaskott i huvudet. Jag drar djupa andetag, skickar ett sms till Oskar och ringer hans bror Fredrik. Men det ÄR INTE Oskar som är skadad och sen kommer Oskars sms med samma besked.
Inom loppet av ett par minuter snurrade hela världen runt i min hjärna och sen blev det still. Det är ingen fara för Oskar eller oss som bryr oss om honom. Det är någon annans familj, vänner och anhöriga…
Skönt att höra, ja, för din del då, och även för Oscar själv. Jag undrar hur det gick för pojken som blev vådaskjuten. Sen känner jag lite ilska; det sker alltför många olyckor inom militärövningar, i min mening, alltså.
Kännner till ett dödsfall, flera hemska olyckor. Men, det är väl så det funkar, I guess.
Bra blogg.
Mvh.
Tack för att det inte var Oskar, hann ju bli riktigt orolig innan jag hann läsa klart din text.
Annika
Ja, det är ju det man blir. När plats och befattning stämmer, men det inte står något namn, då blir det nervöst.
Men nu kan vi andas lugnt faster och syssling!
Syssling? Äh, var lite morgontrött. Orkar inte komma på vad det heter om det finns någon benämning, blir det farskusin kanske?
Är det mig du menar, utifrån Oskars perspektiv, så är jag fars kusin..ja. Undrade först va du dillade om. Osså är han tremänning,som vi säger, med mina pojkar.
”kusin”