Vår generation & Pugh Trio

Igår var vi på konsert med Pugh Trio, Pugh Rogefeldt, Hasse Tholin och Micke Lyander. En cool konstellation som jag minns att jag såg första gången någon gång i början av 90-talet fast då kallade de sig Pugh & Cowboys from Hell. Fast då körde Micke med bara en trumma har jag för mig.

De här tre killarna besitter var och en för sig imponerande musikalisk erfarenhet. Även om det är Pugh som står för sångmaterialet tar också Hasse och Micke ordentligt med plats på scen. Det uppstår så bra energi när de är igång! Fast de minuter som överraskade mest var när Micke gick loss på trummorna med bara händerna. Jag har aldrig sett en trummis göra så innan?

All tre har superkoll på vad de gör. Hasse briljerade lite extra i Bolla och Rulla – om jag skulle önskat något mer från konserten så är det nog ytterligare något inslag med Hasse på bas i centrum.

När det kom in ett gäng blåsare och ackompanjerade Pugh i en sång med ”Frälsningsarmé-känsla” fick Pugh tårar i ögonen och jag tror att just detta att han vågade göra det numret gav alla en känsla av att han vågade något för alla oss som var i publiken.

Stämningen var på topp och på slutet var vi flera som rusade fram och dansade vid scenen – fast, Wisby Strand är lite för ”prydlig” för sådana här konserter. Det hade varit schysst om de kunde plocka bort ett par bänkrader längst fram just för att ge utrymme till en mer ”aktiv publik”. Men, men, jag antar att det blir svårt för övriga att se då.

Nåväl. En märklig upplevelse var i alla fall känslan av att publiken var så gammal? Vilket inte blev bättre av insikten att ”oj, vi är ju också så där gamla!”. En kraftfull påminnelse om att åren går som satt rakt i solar plexus. Jag fyller 50 nästa år. I år fyller alla mina fd klasskompisar från grundskolan och gymnasiet 50. Vi är i den åldern nu. Det är inte klokt. Om jag tänker på en ”dam i 50-årsåldern” får jag upp bilder som inte alls stämmer med mig. Det går lättare att tänka på ”Åsa 50 år”. Då blir åldern på mina villkor.

Jag brukar inte generellt sett vara åldersnojig, jag tänker att alternativet till att bli äldre är helt uteslutet, så det är klart att jag verkligen vill bli äldre och jag gillar det här med att vara en person med erfarenheter. Men det är uppenbart att det här med att jag fyller 50 om nästan ett år inte är helt självklart att förhålla mig till. Det förvånar mig lite. Jag trodde inte att det skulle störa mig och jag har ännu inte analyserat exakt vad det är i detta som stör mig.

Är det så att vår generation kommer att digga loss till exempelvis Pugh Trio på ålderdomshemmet? Kommer vi att stå där med rollatorerna och försöka skaka rumpa? Och är det faktiskt så att de yngre generationerna kommer att tycka att det är hopplöst urmodigt? Jag hoppas att de inte tycker det. Jag hoppas att det kommer att bli så som det är med en del åldrande artister och musiker att också yngre uppskattar och fattar vad det är som är så häftigt. För annars vore det sorgligt på riktigt…