Telefonorientering – ny sport
Här i huset praktiserar vi ibland telefonorientering. Det går ut på att man på kortast möjliga tid ska hitta den telefon som ringer. Om man inte klarar det inom ca 4 signaler, börjar en annan telefon ringa, på en helt annan plats…
Som exempel kan nämnas när Roine ringde hem nu ikväll: först ringer han min mobil och Alice kutar iväg en trappa ner till den – men för sent, hon provar knepet att ringa upp honom från mobilen, men nej, för sent, då börjar hennes mobil ringa, på övervåningen! Galopp upp för trappan, hon kastar sig över mobilen och i samma stund börjar telefonen på kontoret ringa. Och där kommer hon äntligen ikapp.
Sådär går det till hemma hos mig också, fast det är med mina tre bärbara oftast. Ibalnd får mobilen vara med också, då är det oftast döttrarna på tråden. (Tråden? Hur heter det nu? I etern?)
Vi har det mer spännande än så. Hittar vi inte telefonen på fyra signaler så går telefonsvararen igång. och den registrerar det inkommandet meddelandet ungefär varannan gång! Rysk telefonroulett med en kula i varannan cylinder!
Jodå, här är det också telefonsvarare som tar vid… Förut var det så kul att det kopplades om till min mobil efter ett antal signaler.
Förr i världen lärde sig barn att känna igen fågelläten, idag gäller det att kunna särskilja vanlig ringsignal, personlig ringsignal (på en handfull personer som ringer mig ofta har jag valt individuella ringsignaler så att jag hör vem det är), sms-signal, mötessignal och påminnelse signal OCH allt detta gäller för varje mobil i huset. Man ska alltså inte bara veta VAD signalen innebär utan också från VEMS mobil det låter.