I svallvågorna efter Stieg Larson
Efterspelet med Milleniumböckerna och vad som ska bli av allt efter Stieg Larsons död har varit märkligt från start. Det var därför mycket intressant att Skavlan bjöd in Stiegs fd sambo Eva Gabrielsson till sitt program och veckan efter Stiegs lillebror Joakim Larsson.
När man lyssnade på Eva fick man intrycket att Joakim och Stiegs pappa försöker pressa ut varje krona från Stiegs produktion och det lät ju inte bra. Det här klippet visar bara en del av vad hon sa. Samtidigt är det något med Eva som gör att jag inte känner tillit. Hon har en klassisk pose med ett ben som korsas och ”skyddar” henne från Skavlan, även när hon öppnar upp och skrattar har jag en känsla av att hon är på sin vakt. Jag känner mig inte bekväm när jag tittar på henne.
Sen kom nästa avsnitt med Joakim där han tydligt talar om att de enda pengar han och pappan tar ut är lön och pappan fick han tvinga att ta ut en årslön på 30 000 kr. De har förstås massor att sköta för att ta hand om arvet efter Stieg och intentionen är att allt ska ske i Stiegs anda, så det verkar som att så gott som alla pengar går till Expo och deras antirasistiska verksamhet.
Det är lite svårt att känna sympati för Eva när man hör det. Jag förstår att hon känner sorg, att hon känner sig snuvad på en fortsättning av böckerna och överhuvudtaget blir folk lite konstiga när de har sorg. De kommer ur balans. En del tar sig ur det, andra inte.
Dessutom har Joakim en helt annan öppen och avspänd utstrålning när han pratar som gör att det känns bra. Det är svårt att på allvar ta ställning i en konflikt som man inte har verklig inblick i, men om man bara ska gå på de signaler de sänder ut med sitt kroppsspråk är det Joakim som ”vinner”.
Precis samma känslor som jag fick av de två intervjuerna. Har känt mig lite som en svikare mot ”den svage” när jag inte alls litade på Eva, den sk försmådde i historien, men det gjorde jag inte. Hon gjorde ett falskt och dessutom lite löjligt intryck på mig./Malla
Hej Malla!
Det var längesedan jag hörde av dig och inte har du synts till på Facebook heller…
Precis, man känner sig lite som en svikare därför att man borde hålla på den ”försmådda”. Men det är svårt att känna sympati för henne. Det känns som att hon döljer något.