Självmordsbombare

De bombar i London. Okej, dit vill man inte åka i den närmaste framtiden. De bombar i Egypten. Dykarnas paradis. Någon bombade i Turkiet. Ett par bombade platser till och sen har de världen i sitt grepp. Rädda människor som söker trygga miljöer. Platser där det inte ger så stor effekt om terrorister bombar. Vad händer med resandet?

I Malcolm Gladwells bok den Tändande Gnistan kan man läsa om hur ett självmord utfört av en person med rätt ”status” kan utlösa en serie av självmord. Personen kanske är rik, känd eller har varit med om något som många kan identifiera sig med. När en sådan person tar sitt liv, ges liksom tillåtelse för andra att också ta steget till självmord, det som innan var otänkbart. ”Det är okej att ta livet av sig; om en sådan person har gjort det, kan jag också”. De som forskar om sådant här hittar samband mellan att man i media skriver om självmord och att det under en kort period efteråt är fler personer som tar livet av sig – eller som dör i singelolyckor med bil.

Med den kunskapen är det lätt att förstå att de här självmordsbombarna sprider sina terrorhandlingar genom att varje bomb uppmärksammas i media och att den som utfört bombningen t.o.m. räknas som hjälte. Ett fantastiskt tillfälle för en person som i övrigt inte trivs med livet att göra en insats. Få plats i ett för dem meningsfullt sammanhang. Visa sig både modig och god då man gör allt för sin gud. I deras verklighet är det självklart att de tas emot av Allah på ett hedersamt sätt när de utfört sitt dåd. Hur stoppar vi sånt?

Självklart måste man vara vaksam och kontrollera typ flygplatser, men de här människorna kommer att fortsätta. Trenden med självmordsbombningar kommer att hålla i sig tills att någon med rätt status i deras politiska rörelse börjar ifrågasätta metoden. Någon som väcker deras känslor för hur mycket lidande självmordsbombarna orsakar sina egna familjer, någon som kan väcka familjernas förträngda känslor, någon som kan påvisa att våld föder våld och att de här handlingarna bara ökar konflikten och avståndet. Någon som kan få dem att känna sympati med de oskyldiga människor som drabbas.

När någon startar DEN tändande gnistan kan självmordsbombningarna klinga av. Jag vet inte hur många människor som med självsäkerhet är beredda att offra sig – men när tveksamhet börjar komma in i deras hjärtan byggs grogrunden för att någon ska nå fram med tankar om att sluta med terrordåden.

Vad kan jag göra, här på min ö, i mitten av världen? Jag stänger av. Frågan är för stor. Min påverkanskraft är för liten. Eller?