Varför ställer ingen frågor till oss om jämställdhet?
Jag tycker att jag är ett ganska bra exempel på kvinna ur jämställdhetsperspektiv. Och Roine är ett bra exempel på man ur jämställdhetsperspektiv. Varför ställer ingen frågor till oss om vilka faktorer som påverkat oss?
Det slog mig idag att en grej som jag hakar upp mig på är felsökarmetoden som används i många sammanhang och jag undrar om jag någonsin sett röken av någon annan metod när det gäller jämställdhet? Man letar fel. Och fel kan man ju alltid hitta. Men varför inte lägga en större del av krutet på att hitta de goda exemplen?
Tänk om någon tog sig för med att fråga ut till exempel mig och Roine om hur våra respektive jämställdhetstänk har formats. Om någon ställde frågor om hur vi löser vårt liv tillsammans ur genusperspektiv eller hur vi tycker att det fungerat i jobbsammanhang.
Hittills har ingen kommit på den tanken. Är inte det konstigt?
Hej Åsa!
jag är här och tittar ofta men har inte förstått hur man kommenterar. men idag så gick det.
Jämställdhet är svårt tycker jag.
Hej Mien!
Det blev lite ändringar i Blogger och då råkade fel val för kommentarerna hoppa in. Så nu är det enklare att kommentera igen.
Därför det är mycket roligare med folk som är missnöjda.. tycker tidningarna..
vi har ingen jämlikhet i vårt förhållande…men vi är överens om det… så på ett sätt är det jämlikt.. jaja.. vi trivs ihop ojämlika som vi är :-)
Jag tycker att det finns många bra exempel på kvinnor och män som lever jämställt (mer eller mindre), men det skulle vara intressant att diskutera bra exempel på hur man kan göra. En sak som vi gjort hemma är att ha varannan ”matvecka” då man är ansvarig för handel och matlagning. Funkar bra för oss, och har minskat stressen betydligt för båda.
Det jag oroar mig för just nu är faktiskt den framtid som mina döttrar ska växa upp i. Jag tycker att det har gått tillbaka när man jämför tonåringar idag jämfört när man själv växte upp, med killar som (i alla fall i mina öron) är oerhört respektlösa mot tjejer. Jag upplever också att dagens tonårstjejer är mycket tjejigare, och låter sig behandlas illa av killar. Fast jag kanske har fel. Jag hoppas i alla fall att jag har det.
Jag tänker på den finska psykiatrikern Ben Furman som skrev boken ”Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”. Han undersökte varför somliga som växt upp under till synes dåliga förhållanden, ändå klarade sig. DET tycker jag är en positiv metod, att fokusera på det som har fungerat.
Jag träffar också på folk som hittat bra sätt att få sina liv att fungera på jämlik bas – det är ju sånt vi borde lyfta fram för att andra ska hitta sätt att få sina liv att fungera bättre. Som era matveckor. Handgripligt och bra.
Jag kom direkt att tänka på vårt system med att en i taget fick bestämma över sin dag på semestern och alla andra måste ställa upp på det. Det fungerar mycket bättre än när man ska försöka få en familj att enas om vad man ska göra – till sist blir ingen nöjd.
Jag reagerar också på att en del killar och tjejer verkar mer könsrollskonserverande än någonsin – fast samtidigt finns ju de andra tjejerna och killarna också. Det är nästan som parallella utvecklingsspår.
hmmm.. Det finns ju ganska många metoder som jobbar styrkebaserat, och som utgår från de goda exemplen.
Nätverket Begeistring Community http://www.networkplace.eu är till för människor som söker efter det som ger liv snarare än det som inte fungerar. Appreciative Inquiry är den gemensamma nämnaren för de som finns där.
”Hur är det när det är som bäst?” är en viktig fråga i dessa sammanhang.
Vad det gäller jämställdhet så har vi gjort enorma framsteg.
Men det finns också många orosmoln.
Tack för länken Leif! Jag ska kolla in det.
Jag upprepar att jag ibland tycker att utvecklingen går i två parallella spår där det ena spåret utvecklar jämställdhet och det andra stärker konserveringen av de forntida könsrollerna.
Jag är dock optimist. Jag tror att det kommer en ”andra våg av jämställdhet”. Utveckling går i vågor, allt kan inte vara i lika starkt fokus hela tiden.