Lunch & Livsfilosofi

Jag och Roine har just ätit lunch. I samtalet kom vi in på det där med att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir.
–Nu blir det ju fredag mycket oftare än när man var yngre, sa Roine.
–Jamen, jag har ju kommit på vad det beror på! Har du inte hört min teori, undrade jag. Och nej, det hade han inte.

Åsas teori om livet och upplevelsen av tidens hastighet.
Vår upplevelse av vårt livs längd är konstant. Den sträcker sig alltid från vår födsel fram till idag, just nu. Låt oss säga att vi tycker att upplevelsen av livet är en meter lång. När man är fem år upplever man att livet är en meter långt, när man är 50 år upplever man att livet är en meter långt. Vad innebär det? Jo, som femåring blir då varje år motsvarande 20 cm av den totala livsmetern. Men som femtioåring blir varje år som bara 2 cm. När varje år är 20 cm långt lunkar det på i ett tempo då vi verkligen hinner ta in varje millimeter av det. När vi är 50 och ska fördela 365 dagar på 2 centimeter – visst hisnar tanken? – då blir upplevelsen att tempot är högre.

–Jaha, sa Roine, måttligt imponerad. Du har som vanligt dina teorier.
–Men jag har ju rätt!
–Ha, ödmjukheten är det inget fel på, kontrade Roine.
–Jaha? Men kom igen med en alternativ teori då!
–Ja, det är ju så att det helt enkelt blir fredag oftare nu för tiden.

Här blev jag lite uppgiven och ganska frusterad.

–Men ge dig. Tänk dig att du vore en myra vars liv var bara just en dag. Skulle du inte minnas just den dagen i detalj då? Alla nyanser, varje minut, sekund?
–Lever myror bara en dag?
–Men åh! Den kanske blir ihjältrampad? Vad vet jag. Fast… om den är död så minns den väl inte så mycket i vilket fall, suckade jag.
–Det kan ha varit en dagslända, sa Roine – oväntat bussig. Men så fortsatte han: Dagsländan summerade sitt liv och dog.