Journalister – helt utan naturliga fiender?
Journalister gillar att skriva om allmänhetens bristande förtroende för politiker. Undrar varför de aldrig skriver om allmänhetens bristande förtroende för journalister? Journalister har som jobb att rapportera om vad som sker. Vi borde kunna känna oss hyfsat trygga i det de rapporterar. Istället har vi väl alla lärt oss att läsa tidningar med tusen förmaningar i skallen: skriver de så här för att förstärka konflikten och skapa tydliga rollfigurer: skurk, offer, expert eller hjälte? Skriver de så här för att hålla läsarens intresse vid liv för att få sälja fler lösnummer? Känner de panik därför att papperstidningarna säljer allt sämre så att de nu måste skruva till verkligheten extra mycket för att göra den läsvärd?
Och när man själv är insatt i det omskrivna ämnet undrar man: har journalisten inte förstått? Kan inte journalister googla? Varför upprepas den första felaktiga publicerade uppgiften utan ytterligare granskning? Hur kan journalisten ha missat att ställa de viktiga följdfrågorna? Beror det slarviga arbetet på tidsbrist, okunskap eller på en medveten strategi?
Det var länge sedan jag kunde läsa tidningar och bara lugnt luta mig tillbaka i en känsla av att journalisterna har koll. Istället måste jag odla min misstänksamhet.
Idag läste jag ett intressant debattinlägg i Dagens Nyheter. Det är skrivet av Pär-Arne Jigenius, journalist, författare, debattör och före detta pressombudsman.
Han konstaterar bland annat följande:
När det gäller är skillnaderna mellan journalistiken i kvällstidningar och morgontidningar inte så stor; på onsdag moraliserar man och på söndag åker man snålskjuts.
Men det värsta är det här:
I Sverige finns det ingen instans som med kraft och oväld kan bedöma brister i journalisters yrkesetik. PO får inte göra det. Journalistförbundet har en Yrkesetisk nämnd, men den är ett partsorgan och inte ens chefredaktören får veta om en medarbetare prickats.
Jag tycker att journalistiken i praktiken håller på att förstöra sin egen yrkeskårs trovärdighet. I teorin, på utbildningen, håller de antagligen hårt på moral och etik och värnar om sanningen. Vad är det som händer sen när journalisterna möter verkligheten? Gör de karriär och tjänar mer pengar genom att chansa och utsätta sina intervjuoffer för sensationella, skandaliserade artiklar? Vinner de pluspoäng i den interna prisjakten? Om folk i andra situationer betedde sig som de värsta journalisterna gör, skulle vi kalla det för vuxenmobbing – och det skulle säkert finnas journalister som skulle få vittring på den skandalen och skapa stora rubriker.
Men när det är journalister som gör det, finns det inget som stoppar dem. De kan fortsätta att bre ut sig.
Det finns ett aber; journalister som helhet har mycket dålig tid, de är i regel anställda på ”prov” – vikariat som ges ett år i stöten, ”vinna eller försvinna” och presterar de inte ett scoop finns det andra. Arbetsförhållandena är usla. Det innebär att de flesta ”journalister”, skribenter, kolumninster, debattörer inte är särksilt seriösa: det handlar inte om etik, det handlar om taskiga möjligheter att påverka sin arbetsplats: borta är den tid då journalisterna var insatta i samhällsdebatten och skildrade detta opartiskt. Därmed är deras möjligheter för debatt och eftertanke ringa; de skjuter in sig på personangrepp – sådant säljer bättre (våld, missbruk och sex säljer!). Bilden av journalisten som en magsur alkoholist med vänstertendenser kommer att förstärkas i framtiden – därför att den stämmer alltför bra med den jouralistkår de stora drakarna förbrukar. Däremot finns det på mindre ”landsort tidningar” bättre möjligheter, och det är där den gedigna journalistiken frodas i dag. De som inte gjorde karriär, men ett bra jobb… Så sorglig är den sv. journalistkåren, att den är oförmögen att dryfta sina egna villkor; i ett större sammanhang mycket sorgligt
Lars: det låter som att du har inblick i problematiken.
Om det är som du skriver, vilket går i linje med utvecklingen i övrigt, så är det riktigt tråkigt. Vi vill ju läsa bra reportage. Vi vill ha journalister som rapporterar.
Har du någon idé om hur man skulle kunna få utvecklingen att bli mer positiv?
Finns ingen lösning. Journalistiken kommer att gå igenom ett antal lågmärken likt detta, tills de inte bara av allmänheten utan av sig också så pass i den milda grad betraktas som moraliskt lågstående varelser, att en moralisk bankrutt med efterföljande ekonomisk dito är det enda rätta. Därmed är den så kallade seriösa journalistiken borta ur leken. Det en tidning säljer är TROVÄRDIGHET, eller borde vilja sälja. Löser inte pressen detta, och då snackar vi inte PO eller yrkesetiks nämnd, utan nya forum (där det idag finns ett vaccuum) – och kom ihåg; en journalist har i det närmaste diplomatisk immunitet mot åtal och kan segla under bekvämlighetsflagget
”yttrandefrihet”, ser jag inte att de ens SKALL överleva som yrkeskår. Finns andra, bättre och sanningensenligare media (kom ihåg att Gudrunn Schymann pissade på en biograf i fyllan? Det var inte journalisterna som läckte detta, trots att många journalister var närvarande.Utan det var via internet. Vad nu det skulle vara bra för? En fråga; varför skrev inte journalister om detta?)
Som lagen är skriven, med den så kallade tryckfrihetsförordningen, KAN inte statsmakten göra något. Journalisterna/informatörer/skribenter VILL inte, och tidningarnas ägare TÖRS inte. En dinosauriesituation. Det kommer att diskuteras mer och mer var gång pressen eller något tidning gör bort sig. Och inget ske. Tills trovärdigheten är så låg att nyhetsvärdet medierna bibringar är mikrosomalt.
Vi har det samhälle vi förtjänar. Arma oss!
Lars: det där låter inte kul alls. När allt fler tidningar blir tillgängliga på nätet, så att pappersupplagans existens hotas och man försöker hitta nya lösningar på hur man ska kunna ta betalt då skulle jag vilja önska mig att de satsar med på in trovärdighet.
År 2006 var ett oerhört intressant år.
Den här historien är fyra år gammal, men dimper ner två månader före valet och just när Mona Sahlin har talat i Almedalen. Och i partitrogna Aftonbladet, som aldrig missar ett tillfälle att sabla ner Alliansen. Jag tror inte på slumpen.
År 2006, samma år som Littorin påståtts ha köpt sex, försökte socialdemokraternas partihögkvarter skada Reinfeldt med en falsk förtalskampanj med skattefusk och sexköp. Det pågick under lång tid. Först efter polisanmälning erkände den dåvarande partisekreteraren Marita Ulvskog att kampanjen drivits från partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm.
http://www.dn.se/nyheter/kampanjen-kan-tolkas-som-desperation-1.620793?rm
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=106391&a=545976&from=tipsa
Är det någon mer än jag som ser likheterna?
Dr Spek: man behöver inte gå så långt som till 2006 för att hitta förtalskampanjer.
http://www.newsmill.se/artikel/2010/07/05/d-rf-r-smutskastar-borgerligheten-sahlin