Hitch-hike-coachen

Jag hann precis passera sista avfarten mot Lummelunda, då stod de där: två liftande ungdomar från Kanada. En tjej och en kille. Rejäla vandrarkängor, stora ryggsäckar och ganska svettiga. Jag stannade. De skulle till Ihreviken och det var ju med vägen. De lassade in en ryggsäck i bakluckan och en i baksätet på min lilla Suzuki Swift.

När de satt sig i bilen frågade jag lite om hur de hamnat på Gotland. Det var lite av en tillfällighet, de reste runt, var i Stockholm och fick för sig att resa till Gotland, bl.a. för att de kände till Ingmar Bergman. De var egentligen fransktalande, så ibland blev konversationen lite knackig då vi från båda håll sökte rätt engelskt ord för ex ”oceanograf”, ”entreprenör” eller ”naturreservat”. Killen skulle studera geografi och tjejen litteraturhistoria i höst.

Vi passerade Stenkyrka och Gotlandsägg. Jag hade ställt ett par tveksamma frågor om hur de skulle bo i Ihreviken, men de svarade så att jag fick uppfattningen att de typ hade bokat rum där. Men nu började jag verkligen undra om det var möjligt att de hade öppnat i Ihre? Så frågar tjejen om det kanske finns någon liten affär i Ihreviken? Då tvärnitade jag. Sen korsförhörde jag dem. De hade nog inte egentligen varit i kontakt med någon i Ihreviken. Och nej de hade inte så mycket mat med sig, mest Nutella.

Så, jag fick vända och köra till ICA Malmros i Stenkyrka. Gå in där och handla så väntar jag! Ungdomarna gjorde stora ögon, men hoppade lydigt ur bilen och kom strax tillbaka med en kasse mat. Sen körde jag dem hela vägen ner till Ihreviken där allt såg stängt ut. Jag pekade på kartan och förklarade lite om naturen, kusten och lämpliga promenadvägar innan jag körde min väg.

Ja herregud. Så där är det. Ibland får man köra runt lite extra med folk, för hur skulle det se ut om de kom hit och svalt ihjäl?