I Snobbens stad!

Jag och Roine har i flera år planerat att resa till Kalifornien. Det här är det tredje blogginlägget av fyra där jag berättar om resan.

Vår resa till Kalifornien:

Santa Rosa, 2–5 april 2018

När man kör till Santa Rosa går det inte att undvika att se spåren från den stora skogsbrand som drog fram i området hösten 2017. I det vackra öppna landskapet med gröna berg och vingårdar, började vi se att delar av bergen var bruna — kunde det vara eldhärjade platser? Det var det. Ibland hade branden nått ända fram till vägen och fortsatt på andra sidan. Svarta buskar. Svartnade träd med ibland helt uttorkade, bruna blad på ena sidan och gröna blad i övrigt, men förstås också helt brända träd eller förkolnade spår efter nedhuggna träd. Här och där fanns ”grusklädda” ytor, tomhål, där det innan stod hus. Väl inne i Santa Rosa körde vi förbi platser där hela villaområden hade raderats. Hela kvarter som fattades! Det kändes riktigt tungt. Tanken på hur en så omfattande katastrof drabbat så många, hur mycket energi och viljestyrka Santa Rosa måste mobilisera för att klara att gå vidare.

Innan vi gav oss av hit hade jag läst en artikel om Chris på The Sandman Hotel där vi skulle bo. Han förlorade både sitt hus och sin arbetsplats på ett hotell som brann upp. Där stod också att The Sandman var på vippen att också brinna upp, då ”chefen” såg när det tog eld precis bredvid, men hon släckte elden i sina högklackade skor… När vi körde på en av vägarna vid The Sandman kunde vi också se att en fastighet brunnit ner ett kvarter bort. På tv har vi efteråt sett att Santa Rosa bestämt ett datum för när alla fastighetsägare måste ha fått bort alla brandrester för att undvika böter och det var den här veckan om jag fattade rätt, så självklart var det den städade versionen vi fick se.

Trots denna tunga inramning, trivdes vi mycket bra i Santa Rosa. Även om de har mycket vingårdsturister här, så kändes staden som en mer vanlig stad som inte var så tillrättalagd för turister. För vår del var just vingårdarna inte så intressanta, vi hade andra planer, men de visade sig vara ur synk med verkligheten…

Dag 8 var ursprungsplanen att gå på Charles M Schultz museum, mannen som skapade seriefigurerna Snobben med vänner. Jag hade noga planerat in dag och sett till att den inte skulle bli på söndagen som var påskdagen, för då hade de stängt. Nu visade det sig att museet i vilket fall höll stängt måndag och tisdag! Men va? Då försökte vi hitta något annat museum, men alla verkade ha stängt denna tisdag.

 

Här ovan har jag samlat alla bilder vi tog på mig och någon av Snobbenfigurerna. De åtta första tog vi på stan, de sju sista på museet.

Istället åkte vi in till Downtown Santa Rosa, gick i affärer, fotograferade mig vid Snobben-figurer som stod lite här och där på stan och åt en av resans bästa luncher på Mary’s Pizza Shak. Jag tog minestrone-soppa och pasta marinara. De smakade riktigt italienskt, till skillnad från när vi ätit pizza eller pasta på andra ställen i Kalifornien där de inte kunde låta bli att amerikanisera maten. Vi lyckades hitta ett konstmuseum som var öppet, men det var inte riktigt konst vi gillade.

Redan kvällen innan hade vi besökt Double Decker Lanes bowlinghall, för Roine ville gärna kolla in stället och se om han kunde handla något i deras Pro-shop. Men då var bowlingshopen stängd. Det satt en lapp om att den höll stängt en extra dag, eller hur det nu stod? Dagen efter hade vi glömt vad det stod och eftersom det mesta var ur synk så åkte vi dit igen, bara för att finna att den ännu var stängd. Smart.

På kvällen åt vi på Bird & The Bottle. Samma typ av mat som på Amarillo här i Visby, det vill säga rätter som var lite mer än tapas i storlek, mer lagom för två och med amerikanskt stuk. Vi åt grillad bläckfisk, revben och mini-burgare. Supergott! Restaurangen var coolt inredd och hade många gäster trots att den låg utanför centrum. Den hade fått full pott om inte servitrisen varit lite väl snabb i vändningarna när hon tog beställningarna.

Dag 9 var vi åter i synk, puh! Nu började vi med att ta en promenad i ett naturområde och blev på nytt påminda om skogsbranden, eftersom vi gick genom att område där elden härjat.

Sen besökte vi ett indianmuseum och även om jag visste en del om hur indianerna behandlats i USA, så blev det här en närmare och mer påtaglig upplevelse. En skamlig historia för de som tog landet från ursprungsbefolkningen.

Därefter var ser äntligen, äntligen, äntligen dags att besöka Charles M Schulz museum. Det var vänligt, trevligt och intressant att vara där. Ett välplanerat område med museet, en liten trädgård, Charles M Schulz ishall, Warm Puppy Café och en affär med Snobben-prylar. Allt höll en fin och lite humoristisk ton som fungerade lika bra för barn som för vuxna.

Efteråt fick jag av en vän höra att bland de hus som brann ner i Santa Rosa, fanns också Charles M Schulz hus. Charles, eller Sparky som han kallades, dog den 3 januari 2000 och i augusti 2002 öppnade hans museum. Tack vare museet finns delar av hans arbete bevarat, men det som fanns hemma i huset hos änkan brann upp.

Den här dagen då vi var i synk, var också Pro-shopen i bowlinghallen öppen. Vi åt också kvällsmat på ännu en trevlig restaurang, The Pullman Kitchen. Proffsig personal och riktigt god mat. Jag åt stekt kyckling med spenat och parmesanpannkakor. Mums!

Det är något konstigt med Santa Rosa, för trots att vi hamnade ur synk, trots spåren efter branden och den sorgliga historien om indianerna, så kände vi oss så hemma här. Jag blev riktigt sorgsen under vår sista kväll. Vi hade inte direkt något kvar att göra där, men det kändes som en plats jag skulle kunna bo på.

Dag 10 körde vi ner till San Francisco, vilket innebar att vi skulle köra över Golden Gate och då måste man betala en tullavgift. De hade frågat oss om det på biluthyrningsfirman, men vi tyckte att vi kunde sköta det själva. Jo jo. Det fungerade inte att betala online kvällen innan. På dagen vi åkte stod det att sidan var ur funktion. När vi försökte betala vid en automat fungerade inte automaten. Herregud så komplicerat! Det slutade med att vi helt enkelt bara körde över bron och siktade in oss på att betala i efterskott. När Roine skulle betala i efterskott strulade det igen så när han väl fått igenom betalningen, råkade han fylla i fel tid med en timme… suck. Det gick inte att ändra.

Men vi kom till San Francisco och som vanligt var allt mycket större än vad vi tänkt när vi kollat på kartan. Vi körde längs kusten för att Roine skulle till ännu en bowlinghall och denna gång var det den största bowlinghall Roine sett! Den ligger i Daly. Sen letade vi rätt på vårt hotell, The Dylan SFO (halvfärdig hemsida?), som låg nära både flygplatsen och pendeltågsstationen.