När tsunamin slog sönder liv i Asien, var jag i lugnet på Gotland

Idag är det tio år sedan tsunamin vräkte in över bland annat Khao Lak i Thailand. När det hände låg jag tryggt och sov i min säng. Fast, jag klev upp ganska tidigt och lyssnade på radion. Det de sa där var så konstigt. En jättevåg? Vatten som först dragit sig långt ut så att många gick ut för att kolla efter fiskar och andra djur… och sen kom jättevågen! Det var inte så mycket mer än så som de sa först, efter vad jag minns. Men det planterade ett litet obehag i magen. Det var konstigt. Fast sen sa ju UD att det inte var någon fara, typ. Att de inte kände till att några svenskar drabbats.

Jag tänkte på Pigge och hans familj. Jag började jobba med honom på våren 2004. Jag hade haft viss kontakt med honom nu när han var i Thailand. Den där vågen… kunde den ha kommit in just där han och hans familj var? Äh, det kändes ju konstigt, klart att de inte var där? Väl? Eller?

Dagen lunkade på. Roine och jag åkte in till stan för att handla och passade på att ta en promenad vid Högklint. Som om inget hade hänt. Och vi visste ju inte heller vad som hänt då. När vi satt i bilen på nytt minns jag att jag ville lyssna på nyheterna. Fast de sa fortfarande inte så mycket mer där.

När vi kommit tillbaka till Kappelshamn hade Alice en kompis här. Hon var orolig, en familj som hon brukade vara mycket tillsammans med var i Thailand. Jag vet att jag idiotiskt nog inte tog hennes oro på allvar – ungefär som att det var ett barn som fantiserade. (I själva verket försvann hela den familjen i tsunamin, fast det fick vi veta först senare)

Sen kom det där samtalet. En person som ringde för att berätta att Pigge förlorat sin familj i tsunamin. Att de sannolikt var döda. Just där träffade sanningen om vad som hänt mig som en käftsmäll. Jag hamnade i någon slags chock. Jag tänkte snabbt igenom om det fanns någon mer som kunde behöva veta om det här, någon som likt mig inte riktigt hörde till de närmast anhöriga eller hans anställda. Jag ringde en av Pigges bästa vänner och berättade vad som hänt. Han blev förstås också chockad. Jag minns att han hasplade ur sig några virriga tankar.

Jag tänkte att det nog var så att Ulrika, Charlie och Max fortfarande levde, att de skulle hitta varandra. Fast, det var ju inte så. Pigge började sitt envisa letande och hittade helt osannolikt alla tre, en efter en. Han hade stor hjälp av personer som fanns på plats i Thailand och andra som reste ner. Här på Gotland stöttade hans anställda på alla möjliga sätt. Han hade, till skillnad från de flesta andra, redan en stab med folk som kunde hjälpa till, plus ett ovanligt stort kontaktnät.

Nere i Thailand kämpade Pigge och hans kamp gick att läsa om i tidningarna. Jag samlade digitala pressklipp som besatt med känslan av att de behövde finnas kvar som vittnesbörd. Vi som känner Pigge vet att hans hjärna inte fungerar riktigt som andras. Den hoppar över hinder liksom, hugger tag i möjligheter, har en slags nytänkande turbo och jag är säker på att just det är en av de viktigaste anledningarna till varför Pigge hittade Ulrika, Charlie och Max. De kremerades och när han reste hem i början av februari hade han med sig tre urnor med aska.

Jag minns första gången jag besökte Pigge i hans ödsliga hem i februari 2005. Jag gruvade mig för hur det skulle gå. Urnorna stod på en hylla med tända ljus. En man som var ledsen rakt igenom, med en saknad som var desperat och med minnen som ingen människa borde behöva ha. Jag lyssnade när Pigge pratade, men vad fanns det som jag kunde säga? När jag körde därifrån kom tårarna.

I december 2014 var vi på traditionsenlig glögg hos Pigge, Monika, Wilda och Towe. Massor av folk i huset och huset har byggts om, möbler har bytts ut, bilderna på väggarna är nya. Ett hus fullt med liv och värme. Så mycket har hänt under de här tio åren.

Eftersom jag redigerar Pigges blogginlägg som han publicerar på piggebloggen är jag insatt i hur han tänker runt detta med att skaffa en ny familj samtidigt som den första familjen alltid finns kvar i minnet. Det är obegripligt att det finns de som anser sig ha rätt att kritisera hur människor i sorg och med saknad väljer att göra. Alla sätt som får dessa människor att orka leva vidare är bra. Det är ett mirakel att det går. Alla dessa människor som orkat gå vidare har min ödmjuka respekt.