Mitt sociala liv bland sociala media på internet

Mitt sociala liv på internet började hösten 1994 då IDG-koncernen startade IDG Online. En First Class-baserad mötesplats på nätet, där vi diskuterade alla möjliga frågor som musik och religion. Det var där jag nästan höll på att starta en ny religion genom att förklara att jag inte ville ha någon religion – ungefär… Plötsligt fick jag anhängare till den idén? Hjälp!

En som jag fick lite mer kontakt med i något av IDGs forum var musikern Micke Wennborn. Fast sen blev det ganska dött på IDG Online.

Någon startade ett diskussionsforum för tjejer som använder mac. Jag har glömt vad forumet hette, men efter ett tag spårade det ur pga en diskussionssabotör som var direkt elak. Jag fattade att forumet skulle stängas och innan dess lyckades jag ta kontakt med några av tjejerna och undrade om vi inte skulle starta en egen mailinglista istället. Vår mailinglista Kafferepet startade i februari 1998. Som mest var vi tolv tjejer, men idag är vi bara sex stycken aktiva. Vilket inte är så bara. Vi kan allt om varandra vid det här laget. Vi avhandlar allt och lyckas täcka in Sverige ganska väl så att det ofta är någon av oss som befinner sig nära rubrikerna i tidningarna.

Efter tsunamin, 2005, började jag chatta med ett gäng galna tjejer och även om chatten tunnades ut efter ett halvår, så har jag fortfarande lite kontakt med ett par av tjejerna.

Sommaren 2005 startade jag den här bloggen. Den har gett mig kontakt med släktingar och en del bloggvänner, såsom Rex, Elin, Maria, Sverker och Katten Stig (och många fler). Rex och hans fru har hälsat på två gånger när de varit på Gotland och Sverker kom hit i somras och fick lite fjärilsguidning. Elin chattar jag med titt som tätt, ofta tidiga morgnar då vi av olika skäl kliver upp tidigt ibland. Maria bor på Gotland, men vi har aldrig träffats! Däremot har jag ibland pratat med hennes man och han har nämnt att Maria och jag borde träffas – långt innan vi blev bloggkompisar. Katten Stig skriver sin blogg på österbottnisk kätiska, vilket jag tycker är kul eftersom min mamma var född i Närpes i Österbotten.

Sammantaget så har bloggen gett mig fler kontakter, både virtuellt och i verkliga livet.

Jag testade att gå med i Facebook under några veckor hösten 2007, men tyckte att det blev för mycket med alla applikationer och presenter och allt vad det var. Så jag lade ner. Det kändes som en version av att byta bokmärken och jag fattade inte vitsen. I november 2008 gick jag dock med igen. Den här gången bestämde jag mig för att skippa allt ”bokmärkesbytande” och DÅ blev det kul! Det jag gillar med Facebook är att man kan se andras status, kommentera, visa bilder, filmer och länka till hemsidor. Och så är det kul att chatta ibland.

Alla mina virtuella vänner är med på Facebook och dessutom har jag fyllt på med fler släktingar, alla möjliga jag känner – framför allt på Gotland men också på andra platser och så visar det sig att jag ibland får helt nya Facebookvänner efter att vi ”träffats” på någon annans Facebooksida.

En person som jag såg på Rex Gissléns Facebook var Micke Wennborn. Namnet kändes bekant, men minnet var lite diffust. I samma veva hade jag storstädning bland mina mail och hittade då mail från just Micke? När jag läste dem så kom minnet tillbaka. Vi hade diskuterat musik och migrän då, för evigheter sen. Nu är Micke och jag Facebookvänner förstås.

Micke är ett bra exempel på hur internet får en att bli bekant med personer som man antagligen inte skulle komma i kontakt med annars. Rockligisten möter landsbygdsfanatikern. Vi är väldigt olika och har levt helt olika liv. Jag vet knappt om vi har något gemensamt? Vi är macanvändare och så gillar vi katter. Det är nog ungefär det. Och så hamnar vi ofelbart i en slags uppkäftig stil när vi kommenterar eller chattar, vilket är mycket underhållande.

Det är precis det där kommenterandet och chattandet som är viktigast på Facebook om ni frågar mig. Det Goda Tramset. Det som gör att vi har kul och blir nyfikna på en annan person, så att vi till sist frågar lite mer. Via statusen på Facebook kan vi se vad folk gör i sin vardag, det är också viktigt. Det blir en bra motbild till vad som förmedlas exempelvis i media. Jag har exempelvis flera lokalpolitiker som Facebookvänner och det ger en större förståelse och sympati när jag ser vad de gör om dagarna.

Om jag då fortsätter med att ta Micke som exempel, så gör Facebook att jag fått inblick i allt jobb som folk i musikbranschen lägger ner på sina produktioner. Det är ett himla slit i studion, ofta på nätterna och hela cirkusen med Melodifestivalen får ner fötterna på jorden när jag ser hur engagerade både Micke och Py Bäckman är i sitt bidrag Magisk Stjärna. Dels i själva produktionen, men det är som marknadsförare också intressant att se hur de använder Facebook som ett PR-redskap. Jag vet inte hur låten låter ännu, men jag blir alltid så imponerad av att få inblick i hur skickliga yrkesmän/kvinnor jobbar. Yrkesstolthet.

Då kommer vi in på att Facebook ger möjlighet att skapa en dialog mellan ”kändisar” och deras fans. Eller med folk som helt enkelt är intresserade av det de gör. Jag tror att de som släpper på sin ”kändismask” och slappnar av i en mer privat roll är bekvämast på Facebook och har roligast.

Min virtuella vänskap med Micke blev till bredvid faktumet att han gör musik. Han har lurat in mig på att skaffa appen Gowalla till min iPhone. Med Gowalla ”checkar man in” på olika platser man kommer till och samlar också ”virtuella saker”. Det låter helt knäppt och är knäppt och särskilt knäppt är det om man som jag bara har en enda Gowalla-vän. Titt som tätt får jag ett meddelande i min iPhone om att Micke har checkat in på en tågstation, i studion eller på Pressbyrån. Rena stalker-applikationen! (Det vore väldigt bra om någon mer som jag känner skaffade Gowalla så det blev lite blandning på stalker-meddelanden).

Men hur som helst, sammantaget ger internet mycket märkliga, intressanta och spännande möjligheter att hålla kontakt med människor på olika platser. Här sitter jag i Kappelshamn, har kontakt med alla möjliga människor och har helt otippat superkoll på var en av upphovsmännen till Magisk Stjärna befinner sig. Nog är det konstigt?

Sen skulle jag vilja skriva om vad det är som gör att man ”fastnar” för vissa personer via internet. I verkliga livet påverkas vi av synintryck som utseende och kroppsspråk, men på internet är det skrivna ord och vad gäller kommentarer och chatt också kanske faktorer som hastighet. Hur bygger man upp ett virtuellt förtroende? Jag tror att jag har uppnått virtuellt förtroende med exempelvis Elin och Micke. Hur går sånt till? Men DET, det får jag ta i vid ett annat tillfälle, för det här blogginlägget är redan så långt att det väl knappast kan finnas någon som orkade läsa till slutet?