Hur-hamnade-jag-här-upplevelser

Aha-upplevelser är ett känt begrepp. Det där ögonblicket då kunskapsfragment plötsligt fogas samman till en strålande insikt och man verkligen FATTAR. Sådana ögonblick har jag hunnit avverka massor genom livet och det är ganska vanligt att man pratar om sådana aha-upplevelser med andra.

Men, det finns ju också motsatsen, nämligen ”hur-hamnade-jag här-upplevelser” då den bild man hade om sig själv plötsligt går i kras och man upptäcker att man gör något som man innan aldrig tänkt sig att man skulle göra. Känner ni igen det? Vet ni vad jag pratar om?

Jag kom på det här nyss, eftersom jag snart ska gå på projektmöte för Nordrets hamnar, alltså alla hamnar på norra Gotland. Samtidigt jobbar vi med att få igång en utredning om Kappelshamns hamn. Hur hamnade jag egentligen i detta engagemang för hamnar? Det är lite lättare att förstå engagemanget för Kappelshamns hamn eftersom jag bor här. Men Nordrets hamnar? Det är jag och ett gäng sjöbusar som träffas. Jag som knappt har någon erfarenhet från båtliv alls! Ändå har jag hamnat i de här grupperingarna?

Genom livet har sådana här stunder av ”hur-hamnade-jag-här-upplevelser” passerat förbi. Under uppväxten orsakade pappa ett par sådana stunder. Som när han bad mig hålla i typ ett skåp som var alldeles för tungt för att jag skulle orka bära det och så lade han sig under för att skruva och om jag tappade taget skulle skåpet rasa ner på honom!!! Vem kom på idén att jag som knappt hade en muskel skulle hålla i skåpet?

En annan gång måste vi få upp en stege på taket för att sotaren krävde säker arbetsmiljö. Det var däremot inte så noga med min pappa och hans dotter. ”Du är ju inte rädd för höjder” konstaterade pappa och därmed var det bestämt att jag skulle hjälpa pappa att klättra upp på taket med stegen. Om man håller en stege i händerna när man klättrar på en annan stege, så har man inga händer att hålla i sig själv med. Fundera på den ni! Men det gick ju bra. Antagligen för att jag inte var rädd för höjder…

1988 hade jag några snurriga vändor som frisyrmodell. Då bodde jag i Uppsala. Först hade jag väntat med att gå och klippa mig så att det verkligen var lite panik när jag bokade tid. När jag kom dit ett par dagar senare tittade frisörskan på mig och sa: ”kan inte du ställa upp som frisyrmodell?” Redan där var det komiskt, eftersom jag längtat så efter att få klippa mig. Istället gick jag med på att inte klippa mig under typ fyra-fem månader!!! När så det stora frisöreventet kom gick frisör Conny runt och kollade in modellerna. ”Ah, dig ska jag klippa sist! Jag vill improvisera på dig!” sa han lyckligt. När alla andra modeller förbereddes på olika sätt, fick jag mest gå runt med blomspruta och hålla håret fuktigt. EN HEL DAG! Så kom då själva visningen. Modellerna klipptes på scen, det började dra över tiden, det blev bråttom, det skulle in ett annat gäng i lokalen på kvällen och så VA, de hann inte med mig?

Conny beklagade sig och sa: ”kom till mig i Stockholm så klipper jag dig!” Och alltihop var ju bara så absurt att jag garvade och åkte till Stockholm en torsdag för att bli klippt…

När jag kliver in i salongen är Conny strålande glad och strax kommer han på nästa smarta idé: ”Men du, kan inte du följa med ut till skärgården när vi ska klippa frisyrer [det var något speciellt, typ årets frisyr som skulle läras ut] …?” Absurditeten växte. Först hade jag väntat på att beställa klippning, sen väntade jag fem månader till, sen segade jag runt med fuktigt hår en hel dag och nu detta? Självklart var skärgårdsturen inte förrän på lördagen. Jag fick stanna hos min syster i Solna.

På lördagen åkte vi yacht från Waxholm ut till en ö och så klipptes vi. Eller, de skar håret, det stod faktiskt en på vardera sida om mig och briljerade med hur de kunde skära till frisyren som jag tror hette ”the Globe”. Sen åkte jag hem och såg ganska ball ut. MEN, innan jag åkte undrade Conny om jag inte kunde vara med på en annan visning i Uppsala. Och i god absurd anda svarade jag Ja. Fast, då hann jag flytta till Växjö, men jag passade in ett Uppsalabesök med just frisyrhelgen. Då visade det sig att Conny var sjuk, så jag blev färgad och klippt av en annan frisör. Men jag blev faktiskt klippt på första försöket!

Sen gav jag upp det där med att vara frisyrmodell ett tag, men, så hade jag lite dålig ekonomi som student och då annonserade de efter modeller i Växjö. ”Äh, tänkte jag, det kan jag ju vara med på mot en gratis klippning!” Så jag åkte dit. Och vem kliver in om inte Conny! Vi skrek av skratt.

Sen blev jag klippt på scenen på Stadt i Växjö. Conny snajdade till en frisyr med inspiration av en stjärna. Alltså, en sådan där femflikig form. Fundera på det ni! Och jag fick extremmigrän så jag vacklade hem med min flikiga stjärnfrisyr.

Genom alla dessa friseringsturer kändes det som att jag befann mig i en absurd parallelvärld där vägen kantades av ständiga ”hur-hamnade-jag-här-upplevelser”.

En annan slags ”hur-hamnade-jag-här-upplevelser” har jag haft i olika fotograferingsuppdrag då jag har färdats på motorbanan Gotland Ring på endurocykel och fyrhjuling, flugit med helikopter eller sprungit i skogen med hemvärnets insatsstyrka. Hur hamnade jag där? Vem var det som började komma på att man kunde be mig? Det var i alla fall inte jag som kom med förslaget.