Att vara entreprenör eller inte, det är frågan?

De senaste åren har företagande blivit allt mer populärt och ordet entreprenör används flitigt. Ibland kanske lite väl flitigt, för det är inte riktigt samma sak att driva ett företag och att vara entreprenör. Jag är en frilansande konsult inom information och marknadsföring som drivs av lusten att ständigt förbättra människors kommunikation. Jag fungerar ganska ofta som en ”entreprenörsstöttare” då jag kan hjälpa till att tydliggöra deras tankar och idéer.

Men jag vill inte kalla mig entreprenör. Delvis hänger det ihop med att jag sedan 2004 har haft förmånen att till och från jobba med Pigge Werkelin. I mina ögon är han sinnebilden för en entreprenör och det är mycket som förenar oss i våra sätt att tänka och vara, men så finns det sådant som skiljer, sådant han gör som får mig att kippa efter andan, ta mig för pannan eller bara dra djupa suckar. Fast ganska ofta jublar jag också och det är jubelstunderna som gör att det är roligt.

I e24 står en mycket bra artikel om entreprenörer som tydliggör de här skillnaderna så bra.

– De är duracellkaniner. De har en högre grad av extrovert energi och är otroligt socialt utåtriktade, säger Staffan Jönsson, teamledare på Assessio och utbildad inom både social psykologi och ekonomi.

Det står också att entreprenörer är mer risktagande än anställda chefer, mer innovativa, visionära och passionerade, men att de samtidigt har problem med auktoriteter och byråkratiska organisationer.

– Att de vill gå mot strömmen och utmana systemet, vad vi skulle kunna kalla för regeltrots, är något man kan se redan i tidig ålder, säger Staffan Jönsson.

Jag bär en del av de här upproriska dragen. Jag har alltid haft svårt att anpassa mig efter grupper, trots att jag gillar människor av många sorter och nog betraktas som social. Men om det börjar bli en viss mängd personer som tycker eller gör på ett speciellt sätt, kan det ofta bli så att jag vill tvärtom. Bara för att jag trivs med att vara tvärtom. Eller för att jag vill visa att det går att göra tvärtom.

Jag är beredd att ta vissa risker. Men de ska vara lagom stora. Jag kan ge mycket för ett uppdrag och just då bryr jag mig inte om ifall det är vardag eller helgdag, dag eller kväll – men i det stora hela så tror jag inte att jag jobbar mer än ca 40 timmar per vecka. För, jag kan lika gärna ta det lugnt en dag, bara så där, för att jag känner för det.

Men i jämförelse med Pigge är de risker jag tar löjligt små och om jag tycker att jag jobbar mycket, så jobbar han alltid tre gånger mer… i alla fall i perioder. Han kan ju faktiskt ta lång semester också, som nu när han är i Thailand. Skillnaden för honom är nog att han inte går på möten under semestern. Jobbhjärnan snurrar däremot på så att han är startklar i samma sekund han landar på Gotland igen. Nyladdad duracellkanin.

Något annat de skriver om i artikeln är hur man gjorde som barn. Entreprenörerna har ofta någon slags affärsverksamhet från unga år att berätta om. Jag gjorde inte så mycket affärer som barn. Jag och Gunnel plockade vitsippor och sålde för 25 öre buketten i närheten av deras gård Brunkebo i Vittinge – fast, det var ju inte så många som hade vägarna förbi där, så snälla människor som bodde i husen runt om fick gå ut och köpa för att vi inte skulle bli ledsna…

I övrigt kan jag inte minnas att jag gjorde affärer. Däremot gjorde jag tidningar. Vi startade en liten Barbieklubb där den viktigaste sysslan var tillverkningen av själva tidningen. Sen började jag göra en tidning som hette Amelia (efter typsnittet Amelia, jag började tidigt med att fascineras av typsnitt). Trots att jag på frågan om vad jag ville bli när jag blev stor nog skulle svarat sådant som arkeolog eller lärare, så var det tidningar jag lade mest energi på. På högstadiet började jag också att göra mitt eget läromedel i exempelvis kemi, därför att det var ett roligt sätt att lära mig att förstå ett komplicerat ämne. Jag tecknade också mycket och ritade ibland serier. Från gymnasiet och ett par år därefter lade jag ner massor av tid på att göra roliga och personliga julkort varje år. Jag jobbade med tidningskollage och jag kan ibland längta lite efter att jag hade all den där tiden att lägga ner på det. Det är kanske inte så konstigt att jag idag sysslar med information och marknadsföring…?

Vad sysslade du helst med när du var liten? Vad gör du idag, som vuxen?

Uppdatering:
Jag kom på en sak till Gunnel och jag gjorde för att tjäna pengar. Vi klädde ut oss till brudpar och så gick vi till Vittinge Vantar (ett ställe hos Norrgårds-Edit där bl.a. min mamma sålde hemslöjd och annat) och väckte så stor förtjusning bland folk som var där att de började betala oss som tack för att de fotograferade oss. Uppmuntrade av detta så klädde vi ut oss även nästa dag – fast då utan hjälp av min syster som bl.a. gjort en brudkrona genom att arrangera mitt långa flätade hår. Jag har en känsla av att vi framstod som girigare dag 2 plus att vi nog inte heller var lika tjusiga då. Vi lade ner affärsidén.