Minnen runt jul
Jag tycker om att det blir jul därför att det i vårt hus innebär att det blir lugnt. Vi boar in oss med mat, ljus, spel, tv och julklappar. Det är mysigt helt enkelt. Vi är bara jag, Roine och Alice vilket å ena sidan kan kännas som en väldigt liten skara, men det finns också många fördelar. I det här huset åker vi inte runt för att hinna med att fira jul i flera olika hus. Vi firar julen här, i vårt hus. Vi har inga förpliktelser. Vi kan bara slappna av och vara som vi vill. Sedan vi flyttade till Gotland har jularna varit ovanligt lugna utan en massa resande och stress.
Det har varit svårt att få till julkänslan i år, men nu när det snöar ute känns det genast som att jultankarna går igång och det dyker upp olika minnen från tidigare jular. Ett av de tidigaste är från min barndom då jag var 3-4 år och förstod att det var pappa som var tomten och inte nog med det, jag förstod att de andra i min familj tyckte att de var så kluriga med att pappa måste gå ner i källaren just när det började närma sig julklappar. De gillade verkligen tanken på att jag trodde att det sen var jultomten som kom, så därför minns jag alldeles tydligt och klart att jag beslutade mig för att spela med i deras spel. Om de ville att jag skulle tro på tomten, så trodde jag gärna på tomten. Det var en rolig lek.
Alice avslöjade också tomten i ungefär samma ålder. Liksom jag låtsades hon som att hon inget märkte, men efteråt berättade hon att hon sett att ”tomten hade nagellack, precis som mormor…”
Något som ingår i paketet med julkänsla i vårt hus i Kappelshamn är saknaden efter pappa. Han var med på fyra jular i vårt kök. Julen 2004 var den första utan pappa och från den julen har julkänslan också kommit att inrymma tsunamin och hur den drabbade Pigge. Att det var den här tiden på året det hände. Nu har det gått snart fem år sedan katastrofen och den känns allt mer avlägsen. Men ändå finns den med i mina julminnen eller julkänslor. Kanske är det samtidigt lite bra att ha med sådana minnen när julen kommer? Julen blir lite mer dyrbar då.
Precis så har vi det också sen vi flyttade till Gotland – bara jag, Bosse och Sara. Sen flyttade hon och nu är det bara jag och Bosse varannat år och vi tillsammans med Sara och Affe varannat. Jätteskönt!