Det är ingen mänsklig rättighet att ha barn

Vilket väger tyngst: föräldrars önskan om att skaffa barn eller barnens rätt till en dräglig uppväxt? För mig väger alltid barnets rätt till en dräglig uppväxt tyngst. Det skär i hjärtat på mig när jag läser om föräldrar som misshandlar sina barn, som idag i Expressen. Det finns en djup orättvisa i att sådana människor ska kunna sabotera uppväxten för fem barn, medan det samtidigt finns människor som har de allra bästa förutsättningar att vara bra föräldrar, men som av olika skäl inte kan få barn.

Jag har alltid tyckt att det varit konstigt att man är så restriktiv med adoptioner av svenska barn. Att bli adopterad är en större långsiktig trygghet än att ha en familjehemsrelation till vuxna. Därför blev jag glad när jag för en vecka sedan läste i Svenska Dagbladet att Stockholms kommun blir först i landet med att förorda adoption framför långvariga placeringar i familjehem.

Tänk att leva med föräldrar som misshandlar och så äntligen slippa därifrån. Vad skulle man vilja då? Bo i familjehem och veta att myndigheterna jobbar på att man ska kunna återförenas med sina föräldrar eller bli adopterad? I Stockholms kommuns förslag handlar det om att placeringar längre än tre år hellre ska lösas med adoption. Alldeles utmärkt. Då finns det möjlighet för föräldrarna att ordna upp sina liv och förändra sitt beteende, men om de inte fixat det på tre år, ja då ska åtminstone barnet kunna känna sig trygg i att det kan rota sig i en annan familj.