Lunch eller muta?

Jo, jag förstår principen att man inte ska kunna betala tjänstemän och myndighetsutövare för att de ska gynna en viss person eller ett företag. Och jag är mycket glad över att vi inte har mutor som ”etablerat” smörjmedel i det svenska beslutsmaskineriet, så som man lätt får uppfattningen att det är i vissa andra länder.

Jag är också förnuftsmässigt införstådd med att om man ska ha en gräns, så måste den vara kristallklar. Det får inte finnas någon tvekan.

Men. Känslomässigt och rent praktiskt uppstår väldigt konstlade situationer om man ska följa regelverket till punkt och pricka. Idag ropar media ut att Max Hansson bjudit landshövding Marianne Samuelsson och Anders Granath på lunch. Det skedde i samband med att de var på besök hos Max för att skaffa sig en bild av hans bygglovsärende. De befann sig alltså ute på landet.

Jag har besökt flera företagare på landet och själv tagit emot besök. När man hälsar på någon på landet är det extra självklart med fika och om det sammanfaller med lunchtid är det vanligt att det bjuds på lunch. Det har att göra med att gästen har haft lång resväg (tja, efter gotländska mått mätt) och det inte är så enkelt att ta med sig gästen på restaurang som det är inne i stan. Alltså bjuder man på mat. Det är mest praktiskt. Och om man lagar till maten själv är det nog ganska sällsynt att gästen plockar upp plånboken för att betala sin del. Det skulle snudd på vara oförskämt om gästen gjorde så, eller om den som bjöd förväntade sig det. Alternativet skulle vara att landshövdingen och länsrådet tagit med sig matsäck. Det skulle också uppfattas som konstigt.

Hur mycket har den här bjudlunchen påverkat landshövdingen? Tja, antagligen inte mer än när hon vid andra tillfällen träffar personer som behandlar henne trevligt och med respekt, med eller utan lunch.

Hur långt kan man styra en person genom att bjuda på lunch? Hur långt kan man komma genom att på ett intelligent sätt visa uppskattning och liknande? Ska vi börja betrakta smart smicker som mutor? Om ni frågar mig så är samtal och väl valda ord långt mer effektiva än en bjudlunch.

En del verkar avsky också tanken på att folk pratar med varandra och blir bekanta, alltså att de nätverkar. Föraktfullt kritiserar man att ”allt går via kontakter” och försöker smutsa ner något som handlar om att minska avståndet mellan människor, öppna upp för dialog och hitta gemensamma lösningar. Samtidigt glömmer de bort att vi alla, möjligen med undantag av någon enstaka eremit, alltid använder oss av våra kontakter.

Nämn en person som när denne behöver råd eller hjälp inte börjar med att först fråga bland dem som denne känner. Vem börjar först med att fråga någon slags ”neutral expert”? Det vore helt absurt.