Kulturarbetare behöver inte vara kreativa

Idag har jag varit på ett seminarium om Kreativa Näringar. För mig innebär ordet näring att man håller på med en verksamhet som man tjänar pengar på. Av någon anledning så likställer man ofta kultur med kreativ. Men är det verkligen så?

Ju mer jag funderar på det här, desto mer obekvämt känns det. Kreativitet är för mig att lägga ihop bekanta pusselbitar och skapa en ny lösning. Att utveckla idéer. En av de mest kreativa människor jag känner är Pigge Werkelin. Som jag uppfattar honom brinner han för att testa nya idéer och de mer lyckosamma idéerna genererar pengar som han kan använda för att utveckla fler idéer.

En av diskussionerna som kom upp idag var att Stina Oscarsson som är konstnärlig ledare och vice VD på Orionteatern hävdade att de inte driver sin verksamhet för att gå med vinst. Problemet är att ordet vinst verkar ha olika betydelse för ex kulturfolk och entreprenörer. I kulturvärlden är vinst ett fult ord. De vill minsann inte gå med vinst. De vill gärna öka sin omsättning, men inte gå med vinst. Så sa i alla fall Stina.

Det jag tror Stina menar är att hon inte vill driva en verksamhet med målet att maximera vinstutdelningen. Hon vill återinvestera vinsterna i verksamheten. Och det uttalas på ett sätt så att vi andra ska förstå att de gör så till skillnad från företagare som då antas jobba just för att maximera vinstutdelningen.

Men, på vad baseras sådana tankar? På finansbolagen och storföretagen antagligen. Men de företagare jag känner till är mest inriktade på att återinvestera vinster. Man kanske ökar sin lön lite grand när det börjar gå bra, men det riktigt häftiga är ju att mer pengar innebär större möjligheter att utveckla sina idéer.

Så, vad är det egentligen för skillnad på att syssla med kultur eller entreprenörsskap? Kreativitet och viljan att återinvestera i nya idéer finns hos båda parter. Det som däremot inte alltid finns på kultursidan är kreativitet. En del kulturarbetare sysslar med att återupprepa samma idéer och då är det inte kreativt. Liksom det finns företagare som bara jobbar med maximering av vinstutdelning för ögonen – men är de lyckliga? Räcker det verkligen att ha pengar som drivkraft?

Jag minns när jag såg ett tv-program med en ekonomiprofessor från Singapore. Han menade att företagande måste bygga på tre saker: hardware, software och spiritware. Fritt översatt till hårdvara, mjukvara och ledstjärna. Hårdvaran är det materiella, mjukvaran det mänskliga och ledstjärnan är det som får oss att gå framåt. Han betonade att ledstjärnan inte ska bestå av drömmar om status eller pengar om man ska bli framgångsrik. Det måste till en starkare ledstjärna.

Om kulturfolk ofta vill hålla ett onödigt avstånd mot affärstänkande – onödigt därför att det de facto är affärer de sysslar med så snart de säljer något – så kan företagsfolk å sin sida ibland gå runt i tron att de förväntas ha pengar som ledstjärna. Att det låter professionellt. Men när man skrapar på ytan så kryper det så gott som alltid fram att företagaren har andra skäl än pengar att hålla på med sitt företagande. Jag har faktiskt aldrig träffat någon företagare som enbart jobbar mot ett pengamål.

Så varför i hela fridens dar har vi ett synsättsavstånd mellan kultur och företagande när det finns så många likheter?