Rikast vinner – men sen då?

Jag uppskattar Andreas Cervenkas och Katrin Kielos krönikor. De skriver alltid tänkvärt om ekonomi. Men just idag blev jag nästan mörkrädd av att läsa Andreas krönika Studiebesök i stormens öga i Svenska Dagbladet.

Det finns de som forskar om lycka. De intresserar sig för vad det är som gör folk lyckliga och i vilka slags samhällen lyckonivån är högst. I Stefan Kleins bok Lyckoformeln skriver han:

När allt kommer omkring blir man inte olycklig av att äga lite, utan av att äga mindre än andra, för då kan en känsla av värdelöshet uppkomma.

Han berättar om invånarna i Roseto, en småstad i östra Pennsylvania.

Det som verkligen skilde dessa människor från genomsnittsamerikaner var deras sammanhållning.
… … …
Eftersom avund skulle ha splittrat invånarna, fick man inte visa rikedom i Roseto. Trots att många familjer nu utan tvekan levde i välstånd var det omöjligt att på kläderna, bilarna och husen se vem som var fattig och vem som var rik.
… … …
Människorna i Roseto slapp uppleva känslan av vanmakt när andra går om en och man vet att det är omöjligt att inhämta deras försprång.

Längre fram skriver han:

Det finns alltså ett samband mellan rättvisa, samhällsanda och livslängd.

Det verkar alltså som att upplevelsen av att samhället är rättvist mot sina invånare inklusive dig själv, har betydelse för hur lycklig du känner dig. Jag tror att det här gäller både för de rikaste och de fattigaste. Inte ens de riktigt rika kan känna sig riktigt lyckliga om de inom sig vet att samhället inte tar väl hand om alla sina medborgare. Det är säkert därför som rika ibland utvecklar åsikter som går ut på att de fattiga har sig själva att skylla – de står inte ut med att vara delansvariga för de fattigas mående. Människan är nämligen en social varelse och det är inbyggt i oss att vi vill hjälpa varandra.

Fundera sen över följande video om de extrema inkomstskillnaderna i USA:

Jag blir nästan illamående när jag ser den här filmen. Det är så sinnessjukt orättfärdigt att de där hyperrika ska kunna ha mer pengar än vad som går att omfatta med tanken, samtidigt som andra har det riktigt fattigt. Om inte ens de rika är glada i ett orättvist samhälle, så är det dessutom helt utan poäng!

Jag tröstade mig lite med att det är bättre i Sverige, men då kom nyheten om att inkomstklyftorna ökar mest i Sverige bland OECD-länderna!

Uppdatering 5 juni 2013: Nu har Aftonbladet låtit göra en likadan film för Sverige. Skrämmande.

Andreas Cervenka skriver i sin krönika om de rikaste 0,01 procenten av världens befolkning. Om hur de förstås inte bara har en bostad, utan flera – så att rikemansområden oftast har stängda, mörka lägenheter eftersom ju inte ens världens rikaste klarar att klona sig och vara på mer än ett ställe i taget. Han skriver om hur det blivit skämmigt för de här überrika att förflytta sig utan bilkortege… Herregud, vad är detta? Pratar vi om någon slags sagovärld där kungarna slåss om att vara pråligast eller?

Mark Hollingsworth konstaterar i boken Londongrad att de ryska oligarker som intagit staden är som gängledare på en skolgård som ständigt försöker bräcka varandra med bostäder, fotbollslag och superyachter stora som Finlandsfärjor. Ett bevis på att det mänskliga egot är omättligt.

Den här rikasteknös-tävlingen antar rent orimliga proportioner när den saudiska prinsen Alwaleed bin Talal blir upprörd och sårad över att hamna så lågt som på 26:te plats i tidningen Forbes lista över världens rikaste personer.

Andreas ställer följdriktigt följande fråga:

Men hur mår de? Att pengar inte är samma sak som garanterad lycka är i och för sig ingen hemlighet. Belgraviabon Hans Kristian Rausings miljarder hindrade honom inte från att skjuta heroin med en dekomposterande hustru i rummet intill – ett beteende som indikerar att den andliga toppformen är en bit bort.

Det visar sig också att även de hyperrika oroar sig över sin ekonomi! Hallå? Men kom igen nu?

Oro för att förlora sina pengar, för att överflödet ska förstöra barnen och relationerna med andra var några upplevda problem. En del kände, paradoxalt nog, inte ens ekonomisk trygghet.

Nä, skulle det händelsevis vara någon hyperrik som läser det här blogginlägget så kommer här ett superbra tips för hur ni ska uppnå lycka: dela med er! Sätt igång och gör goda saker som hjälper mänskligheten. Låt era pengar göra nytta! Ju mer ni kan bidra till att ge fler människor en känsla av rättvisa, desto lyckligare kommer ni att bli.

Det är min fasta övertygelse att folk måste uppleva rättvisa för att känna sig lyckliga. Det riktigt otäcka är vad som inträffar när det motsatta gäller. Någon som minns Ryska Revolutionen 1917? Man behöver inte vara bolsjevik, kommunist, socialist eller marxist för att förstå att upplevelsen av orättvisa är den bästa grogrunden för revolutioner.

Rättvisa är inte samma sak som att alla ska ha exakt lika mycket pengar, inte alls. Rättvisa är att man kan känna att var och en har vad som är skäligt efter sin förmåga och efter vilken nytta man gör för samhället. Den optimala rättvisan lär vi aldrig nå fram till men att sluta sträva efter rättvisa är som att sakta ge näring till en kommande revolt. Idag sprids information på ett ögonblick över hela jorden. Fler blir medvetna om hur man lever i andra länder än sitt eget. Vi kan samla ihop personer med liknande åsikter via exempelvis sociala medier. De vanliga människorna har mer påverkanskraft idag än för tio år sedan.

Vi har upplevt IT-bubblan i Sverige, bankkraschen i USA och kraschande ekonomier i ett par Medelhavsländer. Portugiser har börjat flytta till Moçambique för att få arbete. I Sverige har vi nyss haft kravaller och anlagda bränder framför allt i Stockholms förorter. Är det någon som tror att dessa bränder hade ägt rum om känslan av att det svenska samhället är rättvist hade genomsyrat dessa förorter? Hur rättvist behandlade känner sig exempelvis de personer som är för sjuka för att få a-kassa men för friska för att få sjukpenning?

Märkligt nog har det lilla landet Bhutan profilerat sig genom att satsa på att höja landets ”bruttolyckonivå” per capita. Ännu märkligare är att jag inte hört talas om att något annat land gör en liknande ansträngning. Är det inte det som borde vara målet för varje lands politik? Att höja Gross National Happiness.