Välj klass efter personlighet?
Egentligen är rubriken på Svenska Dagbladets artikel ”Elitklasser redan i grundskolan” och jag är inte förtjust i användningen av ordet ”elit”. Ordet elit ger associationer till snobbar, en nonchalant intellektuell överklass som ser sig som förmer än andra. Jag tror inte att skolverket har tänkt ge något benämningen elitklasser, utan det är en tidningsgrej.
Men innebörden är i det här fallet att man ska uppmärksamma begåvningar inom fler områden än idrott och musik. Av någon anledning har det i decennier varit okej att ge idrotts- och musiktalanger extra bra förutsättningar att utvecklas inom sitt specialområde, medan den som har matematik eller något annat specialområde har varit tvungen att anpassa sig efter mer generella, vanliga skolklassförhållanden.
Det är faktiskt inte klokt. Så länge jag kan minnas har det bland barn och ungdomar varit en stor grej att hylla kompisar som är bra på idrott eller musik, medan den stackare som är bäst i klassen oftast betraktas som en tönt alternativt någon som är snobbig. Möjligen har toleransen för ”bäst i klassen” ökat något de senaste åren, men jag tror inte att det ännu är läge att vara lika stolt över skolprestationer som exempelvis idrottsprestationer. Om man lyckas över förväntan i skolarbete så bör man hålla en låg profil, inte sticka ut för mycket. Lyckas man över förväntan i idrottssammanhang väntar ryggdunkar, hurrarop och tidningsartiklar med foto. Det är okej att för en stund njuta av sin prestation.
Jag tycker att alla har rätt att möta lagom svåra utmaningar under sin skoltid. Jag tycker att alla har rätt att få känna att de lyckas, går framåt och utvecklas. Det är inte roligt för dem som ligger i utkanterna av genomsnittet vare sig de känner att skolarbetet är för svårt eller för lätt. Om barn klarar att verkliga begåvningar inom idrott och musik söker sig till speciella klasser, så ska de nog klara om verkliga begåvningar inom andra skolämnen också får möjlighet att söka sig vidare till speciella klasser. Fast alla begåvningar kommer inte att göra det, det finns nämligen annat som styr vad barn vill. Kompisar.
Ju bättre barn trivs bland sina kompisar, desto större chans att de vill fortsätta att gå i samma klass. Det sorgliga är att så många barn inte trivs.
Tycker också att det är en självklarhet att uppmuntra begåvningar inom alla skolans discipliner, inte bara idrott och musik som sagt. Socialister höjer som vanligt ett retoriskt finger och varnar för ökade klyftor. Som om det skulle vara något dåligt. Ökade klyftor är bra. Ökade klyftor är naturligt. Ökade klyftor skapar målbilder och incitament att anstränga sig och lyfta sig över den grå massan. Det finns aldrig plats för alla på toppen, hur gärna Socialisterna vill. Lika lite som det borde beredas plats för alla på botten eller i mitten. Ett avskyvärt scenario. Hoppas alliansen kommer att genomföra detta. Det kommer att gagna Sverige.
Anonym: jag ställer inte upp på ditt resonemang med att öka klyftorna. Jag ser inget bra i att man bygger avstånd mellan människor. Avstånd ger missuppfattningar, konflikter och ett vi-och-dom-snack.
Även den som innehar en hög position måste förstå hur det är att leva under svåra förhållanden. I ett bra samhälle respekterar vi varandra och uppskattar varandras olikheter. För mig handlar den här diskussionen just om det: att bejaka varandras olikheter.
Det är helt OK att öka klyftor när det gäller att sparka boll, men int enär det gäller att förstå problemlösning? Det är antagligen därför som min stackars dotter fick kämpa så hårt igenom 1:an och 2:an för att få läsa matte i sitt eget tempo (dvs något snabbare än övriga gänget).
Men vägen dit var lång och jobbig, hon började hata matte och skolan, hon började slåss – just för att hon blev så in i h…e frustrerad av att behöva räkna 5+6 när hon redan då klarade av att lösa ekvationer (dvs klarade av det väldigt abstrakta begreppet ”okänd variabel x”).
ZJ: nu hänger jag inte riktigt med. Menar du att jag tycker att det är okej att ”öka klyftor när det gäller att sparka boll men inte när det gäller att förstå problemlösning”. Det har jag aldrig propagerat för.
Jag anser att alla barn har rätt att utvecklas med lagom svåra utmaningar efter deras förutsättningar, oavsett om man är bättre eller sämre än genomsnittet på olika saker.
Jag anser vidare att det aldrig kan vara ett mål i sig att öka klyftorna mellan människor. Vi behöver mer förståelse och respekt inför varandras olikheter. Att ge barn som är mer begåvade inom vissa områden lagom svåra utmaningar, alltså på en nivå som gör att de känner att det är spännande och utvecklande, är för mig inte synonymt med att öka klyftor. Då får vi ju fler barn som känner sig utanför och annorlunda.
Jag var bäst i klassen när jag gick i grundskolan. Med detta följde ett utanförskap. Att öka på klyftorna och därmed utanförskapet kan inte vara rätt väg att gå.
Jag har full förståelse för din dotters frustration, men varför tror du att lösningen ligger i att öka klyftorna?
Fast nu handlar ju det här snarast om att bestämma vilka som överhuvudtaget skall få gå i skola. Målet är ju att återinföra den 6:åriga skolan för den stora massan som ändå bara skall arbeta inom servicesektorn. Endast en liten andel skall sedan få fortsätta studera på gymnasium och högskola/universitet.
Kurt: va? Vad baserar du ditt resonemang på? Jag har sett att det ibland står att reglerna för att studera på högskola och studielån är på väg att förändras – men jag har inte uppfattat det som så drastiskt som du beskriver det?
Tror klyftor används på olika sätt i diskussionen ovan. Min tolkning ar att de som pratar om ökade klyftor menar prestationsrelaterade klyftor – inte sociala klyftor.
Min fantasi är att om det blir ok att vara duktig så behöver inte de bästa i klassen bli utanför, dels av eget val dels för att de förskjuts, utan de tillåts vara med sina kompisar. På så sätt minskar de sociala klyftorna samtidigt som de prestationsrelaterade klyftorna öker.
Jonas: jag tror du har rätt i vad de andra kommentatörerna lägger in i ordet klyftor.
Jag stöder din fantasi om att målet med att det ska vara okej att vara duktig, handlar om att få social acceptans.
Problemet är väl att skolans knappa resurser inte räcker till att stötta både de som är ”bättre” och de som är ”sämre”.
Följden blir väl då att de som har det lite svårt idag helt lämnas åt sitt öde!
Och eftersom det nu är den nyliberala marknadsfundamentalismen som gäller så vill ju ingen betala mera skatt för att få mera resurser till skolorna, därför köper jag inte detta med elitklasser
Knapsu: Jag kollade just in din blogg! Kul! Det känns som att bloggar är ett bra sätt att lära sig hur det är i en för mig ”ny del av landet”.
Jag är från början fritidspedagog. Jag utbildade mig i första hälften av 80-talet. Då fanns det vissa direktiv om förhållandet antal personal och antal barn, och vi var oroade när man började öka på antalet barn/personal. Men det vi var upprörda över DÅ är ju ingenting i jämförelse med hur det har blivit.
Sen är det väldigt olika från skola till skola. På en del skolor lyckas de alltid få barn att trivas. På andra skolor hjälper det nästan inte vad man gör…
Själv tycker jag att det är intressant att få se mitt Haparanda ur ”utomsocknes” perspektiv så jag hoppas på fler inlägg här om Haparanda.
Knapsu: Jag jag är ju bara i början av mitt Haparanda-uppdrag, så jag lär nog skriva mer om Haparanda den närmaste tiden, även om jag inte kan skriva så värst mycket om själva uppdraget.