Avslutning i San Francisco

/i /av

Jag och Roine har i flera år planerat att resa till Kalifornien. Det här är det fjärde blogginlägget av fyra där jag berättar om resan.

Vår resa till Kalifornien:

San Francisco, 5–9 april 2018

Vårt hotell, The Dylan SFO ligger i Milbrae, söder om San Francisco, precis vid pendeltåget (BART).

Precis som The Sandman Hotel, har The Dylan SFO satsat på design. Dels i den lilla lobbyn och frukostmatsalen, dels i själva rummen. Fast hotellet låg lite inklämt så de hade verkligen fått tänka till om hur den ytan skulle utnyttjas.

Första kvällen gjorde vi ännu ett besök i Daly pga bowlinghallen och sen ville vi ha mat. Vi var trötta och lite irriterade, hade svårt att bestämma oss och slutligen ramlade vi in på Pop Kitchen. Vi fattade att maten skulle tillredas på bordet, men det var ungefär allt. Så gott som alla var asiater på restaurangen. Vi såg bara två personer som förutom oss inte var asiater. Det visade sig att vår kypare inte var så bra på engelska. Han fattade knappt något när vi ställde frågor, vilket gjorde att vår beställning blev konstig och större än vad vi egentligen ville.

Vi beställde vardera 6 köttbullar som visade sig vara stora, sen ett fat vardera med stora räkor och så en gemensam stor hög med ”blandade grönsaker” som visade sig vara typ spenat, salladskål och isbergssallad. När ägaren eller chefen kom, fick vi lämna tillbaka ett fat med räkor som tur var… Allt skulle ångas vid vårt bord under en stor glaskupa och en rätt i taget! Hallå? Vi fick hämta såser att doppa maten i, men vi fick inte till det alls. Jag tyckte inte att maten var speciellt god, det var bara konstigt alltihop. Vårt i särklass konstigaste matminne.

Dag 11 vaknade jag med mycket migrän, vilket tyvärr innebar att Roine fick ta sig till biluthyrningsfirman på flygplatsen och lämna tillbaka bilen, alldeles själv. Under eftermiddagen lyckades jag samla ihop krafterna så pass att vi tog pendeltåget in till San Francisco. Det regnade. Fast vi tänkte att vi ju haft sådan tur med vädret att det så klart skulle sluta regna, så jag tog inte ens med den regncape jag köpt. Inte smart.

För det regnade precis hela tiden när vi var i San Francisco. Där är det ju väldigt höga backar, så regnet verkligen forsar fram längs gatorna. Vi blev helt dyblöta! Det enda som var torrt var mina fötter, för jag hade på mig mina fina Magic Island-kängor. Tack vare regnet ramlade vi in på ett härligt galleri, där det fanns tavlor som jag gillade allihop!

Vi tog oss till Apple store, sen Nike – där jag hittade ett par riktigt snygga skor med höga skaft men de var dyra och jag hade inte så mycket plats kvar i resväskan så jag avstod.

Sen skulle vi hitta någonstans att äta och det är verkligen svårt att orientera sig i San Francisco. Kartapparna har långt eftersläp, det är svårt att hitta gatuskyltar och med så höga hus får man inte heller någon överblick. Till sist kom vi till SuperDuper Burger. Sen tog vi BART tillbaka till hotellet och när vi kom fram hade regnet förvandlats till någon slags spray.

Vi var blöta in på skinnet och fick hänga upp alla kläder på tork.

Dag 12 var det bättre väder. Nu började vi med att gå på SOMA.

Det var ett fint museum, men det var väldigt, eh, avancerad konst, så det mesta var svårt att ta till sig, men det fanns en del godbitar, framför allt i avdelningen med popkonst.

Sen gick vi till hamnen och the Harbor House där det är nästan som en saluhall. Vi promenerade en himla massa. Det var också Roines födelsedag!

Dag 13 var vår sista dag inne i San Francisco. Vi tog oss till Pier 39 och Fisherman’s Warf. Det var en fin blandning med affärer och restauranger på piren och förstås supermycket folk.

Här fanns också en stor plattform i vattnet där det låg sälar och sjölejon. Vi åt lunch på en italiensk restaurang på andra våningen med fin utsikt över vattnet.

Därefter tog vi en båttur som gick till Golden Gate och sedan ett varv runt Alkatraz. Vi var så nöjda med vårt beslut att inte besöka Alkatraz, ingen av oss gillade tanken på att besöka ett fängelse. Dålig karma liksom. Det var skönt att komma ut på vattnet en stund.

Sen gjorde vi ett försök att åka spårvagn, men just den spårvagnen var trasig så vi gav upp idén. Vi var rätt så trötta. Vi letade upp en thailändsk restaurang som låg lite avsides. Den såg trist ut utifrån, men var riktigt bra när vi väl kommit in.

Innan vi tog tåget tillbaka hade vi turen att få lyssna till Backyard Party Kings!

Dag 14 var det dags att åka hem. Vi hann med att äta lunch på Peter’s Café precis bredvid hotellet.

Sen åkte vi med transferbuss direkt från hotellet till flygplatsen. Vi hade en massa tid att fördriva, så vi letade rätt på flygmuseet, och tja, det var väl lite småkul, men kanske måste man vara lite mer flygnörd för att bli lycklig där?

Vi klev på planet och lämnade Kalifornien, men vi spinner på nya resplaner. När jag skriver det här har vi varit hemma en vecka och fått ordning på dygnet. Från storstad till vårt lilla Kappelshamn på Gotland. Det känns bra att vara hemma igen, men resan kommer att leva länge till i våra tankar, för det finns mycket att fundera på.

I Snobbens stad!

/i /av

Jag och Roine har i flera år planerat att resa till Kalifornien. Det här är det tredje blogginlägget av fyra där jag berättar om resan.

Vår resa till Kalifornien:

Santa Rosa, 2–5 april 2018

När man kör till Santa Rosa går det inte att undvika att se spåren från den stora skogsbrand som drog fram i området hösten 2017. I det vackra öppna landskapet med gröna berg och vingårdar, började vi se att delar av bergen var bruna — kunde det vara eldhärjade platser? Det var det. Ibland hade branden nått ända fram till vägen och fortsatt på andra sidan. Svarta buskar. Svartnade träd med ibland helt uttorkade, bruna blad på ena sidan och gröna blad i övrigt, men förstås också helt brända träd eller förkolnade spår efter nedhuggna träd. Här och där fanns ”grusklädda” ytor, tomhål, där det innan stod hus. Väl inne i Santa Rosa körde vi förbi platser där hela villaområden hade raderats. Hela kvarter som fattades! Det kändes riktigt tungt. Tanken på hur en så omfattande katastrof drabbat så många, hur mycket energi och viljestyrka Santa Rosa måste mobilisera för att klara att gå vidare.

Innan vi gav oss av hit hade jag läst en artikel om Chris på The Sandman Hotel där vi skulle bo. Han förlorade både sitt hus och sin arbetsplats på ett hotell som brann upp. Där stod också att The Sandman var på vippen att också brinna upp, då ”chefen” såg när det tog eld precis bredvid, men hon släckte elden i sina högklackade skor… När vi körde på en av vägarna vid The Sandman kunde vi också se att en fastighet brunnit ner ett kvarter bort. På tv har vi efteråt sett att Santa Rosa bestämt ett datum för när alla fastighetsägare måste ha fått bort alla brandrester för att undvika böter och det var den här veckan om jag fattade rätt, så självklart var det den städade versionen vi fick se.

Den här kaliforniska vallmon gäckade mig under resan. Jag såg den på flera ställen, men sällan när jag kunde ta en bild. Men till sist gick det.

Notera att det står ”Swede’s” på skylten. Skulle det här vara svenskt?

Trots denna tunga inramning, trivdes vi mycket bra i Santa Rosa. Även om de har mycket vingårdsturister här, så kändes staden som en mer vanlig stad som inte var så tillrättalagd för turister. För vår del var just vingårdarna inte så intressanta, vi hade andra planer, men de visade sig vara ur synk med verkligheten…

Dag 8 var ursprungsplanen att gå på Charles M Schultz museum, mannen som skapade seriefigurerna Snobben med vänner. Jag hade noga planerat in dag och sett till att den inte skulle bli på söndagen som var påskdagen, för då hade de stängt. Nu visade det sig att museet i vilket fall höll stängt måndag och tisdag! Men va? Då försökte vi hitta något annat museum, men alla verkade ha stängt denna tisdag.

 

Här ovan har jag samlat alla bilder vi tog på mig och någon av Snobbenfigurerna. De åtta första tog vi på stan, de sju sista på museet.

Istället åkte vi in till Downtown Santa Rosa, gick i affärer, fotograferade mig vid Snobben-figurer som stod lite här och där på stan och åt en av resans bästa luncher på Mary’s Pizza Shak. Jag tog minestrone-soppa och pasta marinara. De smakade riktigt italienskt, till skillnad från när vi ätit pizza eller pasta på andra ställen i Kalifornien där de inte kunde låta bli att amerikanisera maten. Vi lyckades hitta ett konstmuseum som var öppet, men det var inte riktigt konst vi gillade.

Allt är gjort i keramik!

Redan kvällen innan hade vi besökt Double Decker Lanes bowlinghall, för Roine ville gärna kolla in stället och se om han kunde handla något i deras Pro-shop. Men då var bowlingshopen stängd. Det satt en lapp om att den höll stängt en extra dag, eller hur det nu stod? Dagen efter hade vi glömt vad det stod och eftersom det mesta var ur synk så åkte vi dit igen, bara för att finna att den ännu var stängd. Smart.

På kvällen åt vi på Bird & The Bottle. Samma typ av mat som på Amarillo här i Visby, det vill säga rätter som var lite mer än tapas i storlek, mer lagom för två och med amerikanskt stuk. Vi åt grillad bläckfisk, revben och mini-burgare. Supergott! Restaurangen var coolt inredd och hade många gäster trots att den låg utanför centrum. Den hade fått full pott om inte servitrisen varit lite väl snabb i vändningarna när hon tog beställningarna.

Dag 9 var vi åter i synk, puh! Nu började vi med att ta en promenad i ett naturområde och blev på nytt påminda om skogsbranden, eftersom vi gick genom att område där elden härjat.

Det känns ganska otroligt att det växer fram gröna blad mitt bland allt det brända!

Sen besökte vi ett indianmuseum och även om jag visste en del om hur indianerna behandlats i USA, så blev det här en närmare och mer påtaglig upplevelse. En skamlig historia för de som tog landet från ursprungsbefolkningen.

Därefter var ser äntligen, äntligen, äntligen dags att besöka Charles M Schulz museum. Det var vänligt, trevligt och intressant att vara där. Ett välplanerat område med museet, en liten trädgård, Charles M Schulz ishall, Warm Puppy Café och en affär med Snobben-prylar. Allt höll en fin och lite humoristisk ton som fungerade lika bra för barn som för vuxna.

Roine beställdes Snoopy’s special. Det serverades i så här!

Den här bilden är gjord av små serierutor, se bilden ovan!

Efteråt fick jag av en vän höra att bland de hus som brann ner i Santa Rosa, fanns också Charles M Schulz hus. Charles, eller Sparky som han kallades, dog den 3 januari 2000 och i augusti 2002 öppnade hans museum. Tack vare museet finns delar av hans arbete bevarat, men det som fanns hemma i huset hos änkan brann upp.

Drakätarträdet!

Den här dagen då vi var i synk, var också Pro-shopen i bowlinghallen öppen. Vi åt också kvällsmat på ännu en trevlig restaurang, The Pullman Kitchen. Proffsig personal och riktigt god mat. Jag åt stekt kyckling med spenat och parmesanpannkakor. Mums!

Det är något konstigt med Santa Rosa, för trots att vi hamnade ur synk, trots spåren efter branden och den sorgliga historien om indianerna, så kände vi oss så hemma här. Jag blev riktigt sorgsen under vår sista kväll. Vi hade inte direkt något kvar att göra där, men det kändes som en plats jag skulle kunna bo på.

På The Scandia Bakery hade de kakor vi kände igen hemifrån.

Dag 10 körde vi ner till San Francisco, vilket innebar att vi skulle köra över Golden Gate och då måste man betala en tullavgift. De hade frågat oss om det på biluthyrningsfirman, men vi tyckte att vi kunde sköta det själva. Jo jo. Det fungerade inte att betala online kvällen innan. På dagen vi åkte stod det att sidan var ur funktion. När vi försökte betala vid en automat fungerade inte automaten. Herregud så komplicerat! Det slutade med att vi helt enkelt bara körde över bron och siktade in oss på att betala i efterskott. När Roine skulle betala i efterskott strulade det igen så när han väl fått igenom betalningen, råkade han fylla i fel tid med en timme… suck. Det gick inte att ändra.

Här är stränderna så breda att det till och med finns vägar för transportfordon på dem!

Den superstora bowlinghallen i Daly.

Men vi kom till San Francisco och som vanligt var allt mycket större än vad vi tänkt när vi kollat på kartan. Vi körde längs kusten för att Roine skulle till ännu en bowlinghall och denna gång var det den största bowlinghall Roine sett! Den ligger i Daly. Sen letade vi rätt på vårt hotell, The Dylan SFO (halvfärdig hemsida?), som låg nära både flygplatsen och pendeltågsstationen.

Vid den kaliforniska kusten

/i /av

Jag och Roine har i flera år planerat att resa till Kalifornien. Det här är det andra blogginlägget av fyra där jag berättar om resan.

Vår resa till Kalifornien:

Santa Cruz, 30 mars–2 april

Santa Cruz är en kuststad som till stor del präglas av surfkultur. Nere vid stranden finns en lång pir man kan gå ut på och kolla i affärer och äta på restaurang. Där kan man också se sälar och sjölejon som simmar eller hoppar upp och lägger sig på en plattform.

Alla dessa vattenposter, men den här var nog den mest fantasifulla av alla vi såg.

Stranden är bred, det var en hel del folk på stranden då det var påskhelg och det just hade blivit varmt. Fast det var inte många som badade. Jag tror att det är något med vattenströmmar som dels gör att vattnet inte blir så varmt här och dels skapar farliga underströmmar.

Till vänster om piren finns en Boardwalk som är ett nöjesfält. Inte vår grej.

Vårt hotell, Pacific Blue Inn, hade bara nio rum och en liten mysig innergård. Rummet kändes lite mexikanskt och var praktiskt ordnat.

Första kvällen, dag 4 på resan, letade vi rätt på en restaurang med Hawaiiansk mat, Hula’s Island Grill. Den låg en bit upp, närmare Santa Cruz Downtown. Supercool! Dels var det surfingstämning i hela lokalen, dels fanns det en himla massa färgstarka människor där. Det kändes genuint, att det var hit lokalbefolkningen gick. Rekommenderas!

Lite jobbigt med Santa Cruz var att vi ständigt mötte hemlösa och drogpåverkade. Vi såg aldrig att något farligt hände, men det var inte ett ställe där vi ville vara ute för sent.

Dag 5 styrde vi kosan mot Monterey. Planen var att köra kustnära dit, sen köra runt udden mellan Monterey och Carmel by the Sea. Det som hände var att det tog löjligt lång tid att köra söderut, 3,5 timme i värsta sega trafiken! Vi var så trötta när vi äntligen kom till Monterey att vi inte vågade oss på att köra runt udden, för hur skulle vi då orka köra tillbaka till Santa Cruz? Fast då visade det sig att köra tillbaka, det gjorde vi på en knapp timme! Märkligt.

Nåväl, vi hann med att stanna till vid Aptos på vägen ner och där var det supermysigt. Om du är sugen på att bo vid kusten tycker jag att Aptos borde vara mysigare än att bo i Santa Cruz — samtidigt är det så nära både Santa Cruz och Capitola att det är enkelt att köra dit. Men i Aptos är det lugnare, du kommer närmare naturen.

På vägen ner behövde vi också tanka bilen. Vi kom till en bensinmack mitt på en åker vid Watsonville. Där åt vi också texmex och kvinnan som jobbade där undrade varifrån vi kom. Hon gjorde stora ögon när vi sa Sverige. Hon visste inte var det låg. Jag visade i Apple Maps. Hon ruskade på huvudet. Det kändes att det låg långt förbi hennes horisont att tänka på att resa så långt.

Vi stannade vid ett naturskyddsområde, Moss Landing State Park. Till stor del var själva stranden inhängnad för att skydda häckande fåglar, men innanför stranddynerna var ett vattenområde där många sälar och fåglar höll till. Det stod också ”Varning för korsande utter” när man körde in på vägen! En utter hade jag ju gärna sett, men de höll sig undan.

Dag 6 ville vi bara vara i Santa Cruz och ta det lugnt, fast vi testade ändå att åka till 3 Mile Beach som är en nationalpark. Det var lite klurigt att hitta dit. Man får stanna på en parkering vid Highway 1 och sen gå en lång bit till stranden. Men det var värt det. Vi kom till en strand med en handfull besökare. Skönt att gå i sanden, kolla på fåglar, leta snäckor och klättra upp på en klippa. Det var verkligen skönt att komma ifrån turistståhejet i Santa Cruz.

På vägen hem hittade vi ett coolt område där man omvandlat industrilokaler till vinprovning och fina matserveringar. Vi åt på West End Tap & Kitchen.

Sen körde vi till Natural Bridge och fortsatte längs Santa Cruz strandpromenad. Då fick jag för fjärde gången den här dagen se en cool kille som var klädd i överdådigt snygga kläder när han rastade sin hund. Han gick med skönt gung. Jag hoppade ur bilen och bad att få ta en bild.

Jag tror att han hette Cederic. Han var från New Orleans och menade att många var klädda som han där. En gång hade han varit i Finland. Då hade han försökt dämpa sin klädsel för att inte sticka ut, fast han hade inte lyckats så bra…

Först den här sista dagen i Santa Cruz lyckades jag hitta ett fint konstmuseum, Santa Cruz Museum of Art & History, och då hade vi inte tid att kolla in det, suck!

När vi körde från Santa Cruz till Santa Rosa, dag 7, körde vi över San José och vidare till Dublin, för där skulle en bowlinglegendar ha byggt en bowlinghall. Så, dit åkte vi och Roine lyckades få killen i Pro-shopen att öppna enkom för honom. Sen körde vi vidare till Santa Rosa.

En genomgående rolig sak under hela resan är detta med att allt är större i USA. Sängarna är större och högre, den högsta var i Santa Rosa, där kunde jag sitta och dingla med benen… Bilarna, grönsaksbitarna, portionerna, kläderna, människorna, stränderna, affärerna… När vi planerade hur vi skulle köra till Santa Rosa blev vi lite oense och Roine fräste att han inte ville köra på några kostigar. Jo jo. Det visade sig att också ”kostigarna” i USA är större. Väldigt mycket större faktiskt. Faktum är att de har 3–4 filer i varje riktning.

Mitt i Silicon Valley!

/i , /av

Jag och Roine har i flera år planerat att resa till Kalifornien. Det här är det första blogginlägget av fyra där jag berättar om resan.

Vår resa till Kalifornien:

Cupertino, 26 mars—30 mars 2018

Vi började vår resa i Cupertino. Varför? För alla som känner mig och Roine är det självskrivet att anledningen var att vi ville besöka Apple. Vi bodde via Airbnb hos trevliga och hjälpsamma Nancy och Norm. Deras stora hus ligger på en sluttning ner mot en dal och vi hade fantastisk utsikt över dalen. Varje morgon såg vi (tack vare jetlag) från vår säng, solen gå upp bakom bergen. Eftersom Cupertino ligger skyddat av berg är det oftast varmare där än i exempelvis San Francisco. Det hade regnat innan vi kom, men vi hade bara sol.

Om vi backar bandet till när flyget landat, så väntade en evighetslång kö till passkontrollen och därefter var det tull. Tullkontrollanten var en maffig svart kille rustad som polisens insatsstyrka ungefär… ”Hjälp”, tänkte jag. ”Take care!” sa han och log. Vi hittade till det fiffiga gratiståget som ständigt går runt runt hela flygplatsen och tog oss till biluthyrningen där nästa kö fanns… Brukar inte folk påpeka att vi i Sverige köar hela tiden? Ha! Det är ju ingenting mot hur mycket folk köar i USA.

Vi var lite nervösa inför bilkörningen och det mest komplicerade stället på hela resan är nog just vid San Francisco International AirPort. Vi körde fel lite grand, men kom snabbt rätt igen. Men efter den här resan tycker jag att det svenska sättet att använda skyltar, linjer och trafikljus för att leda trafikanterna rätt, är bra mycket tydligare och enklare att förstå och göra rätt i. Mitt Apple Maps gick inte att få igång, som tur var hade Roine appen Tom-tom i sin iPhone och den fungerade utmärkt. Dagen efter fungerade Apple Maps hur bra som helst och gjorde så resten av resan.

Något som förvånade var bristen på gatubelysning när vi kom in i villaområdet vi skulle bo i. Svart som i en säck. På kvällarna när folk var ute och gick med sin hund hade de med sig ficklampa. Jag tänker mig att barn inte får vara ute lika sent här som i Sverige, eftersom det blir så väldigt mörkt.

Första dagen hade vi med flit ett väldigt luftigt program, vi räknade med att vi skulle vara trötta. Vi åkte till det lokala Starbucks och körde till en affärsgata i San José där vi hittade ett fräscht och modernt ställe som var en del av ett franchise-koncept som gick ut på att sälja mat gjord på lokala råvaror. Först beställde man mat, sen fick man välja ett par smakprover i väntan på att betala och så satte man sig och fick maten serverad. Smart sätt att få folk att provsmaka!

Väl tillbaka i Cupertino tog vi oss en tupplur och sen kunde vi inte hålla oss längre: vi åkte till Apple Park, fast vi tänkt göra det först dagen efter. Vi kom dit 17.30 vilket visade sig vara en bra tid. Då var det lugnt, lätt att få parkering och mysig eftermiddagssol.

På kvällen åt vi på Lazy Dog som ligger i det centrum som vuxit upp mycket tack vare Apples närvaro.

Dag 2 var resans höjdpunkt då vi blev bjudna på lunch inne på Apple Campus vid Infinite Loop.

Innan lunchen var vi i Apple Store vid Infinity Loop, när jag behövde gå på toaletten. Döm om min förvåningen när ett av Apple-genierna pekade mot exit-skylten och menade att dörren fanns där, för jag såg i princip bara en vägg. När jag kollade lite närmare var det tunna streck i väggen och när jag tryckte där var det minsann en dörr! Otroligt minimalistiskt.

Att äta lunch inne på Apple var som en overklig dröm för oss. Man måste vara inbjuden av någon som jobbar på Apple. Deras personalmatsal, Caffé Macs, kryllar av anställda under lunchen och där finns all möjlig mat att välja på. Det var där på innergården som Apple höll sin konsert till minne av Steve Jobs efter hans död. För två glada Apple-entusiaster som Roine och mig var det här resans höjdpunkt. Tack snälla du som bjöd in oss! (Vi är ombedda att inte skriva namnet, ha ha)

Därefter åkte vi till Apple Parks Visitor Center en gång till. Nu var det tidigare på dagen och massor av folk, bland annat kom en grupp i en buss. Det man kan göra där är att som vanligt kolla i Apple Store, ta en kaffe (observera att det är väldigt klent fika-utbud), titta genom iPad på en aluminiummodell av den runda byggnaden, så att man via AR (Augmented Reality) kan se hur allt ser ut där, gå upp på andra våningen och titta mot den runda byggnaden, samt gå runt utanför där det är fina gångar och olivträd.

Dag 3 gjorde vi en ny sväng till San José för att gå på museet The Tech. Det var ingen bra idé. Vi trodde att det skulle vara intressant att se olika innovationer, men det var istället som ett gigantiskt Fenomenalen eller Tom Tits. Dessutom just nu med tema kroppen. Detaljrika utställda, uppfläkta kroppar är inte något som varken jag eller Roine gillar. Allt var säkert kul om man är barn och inte har blodfobi. Typ.

Istället gick vi en sväng på stan och vi gillar San José. Vi åt lunch på en viatnamesisk restaurang och fast min mat bestod av något så enkelt som ett berg med finstrimlad isbergssallad, rödkål och morötter med god dressing, samt grillade räkor uppepå, så var det otroligt gott och fräscht.

Vi bestämde oss för att köra till The Computer History Museum. Wow. I första rummet som visade olika slags kalkylatorer, gick det rysningar i mig. Tanken på hur människor försökt hitta sätt att underlätta sitt räknande och hur detta lett fram till fantastiska saker som min Apple Watch eller iPhone fick det att svindla. Det var också härligt att se kvinnor bland alla män. Ada Lovelace har sin givna plats i datorhistorien, men det finns många fler kvinnor.

Vårt företag startade med att göra läromedel om typografi och layout kopplat till programmet PageMaker.

Oj, vårt allra första kundregister gjorde jag i Hypercard!

När vi så småningom kom till datorutveckling under vår livstid, blev det nästan lite pinsamt att vi kände igen så mycket. Vi är alltså SÅ gamla? Datormuseet är helt klart värt ett besök.

Under vår vistelse i Cupertino kom vi ganska snart på att det var roligare att köra på villagator än flerfiliga vägar. På det viset kom vi närmare vanligt folks liv, vi såg skolor, idrottsplatser och ett stående tema under hela vår resa var att Roine letade efter bowlinghallar.

En flerfilig väg som vi gillade var Steven Creek’s Boulevard. Särskilt som Siri pratade svenska och sa ”Steven Kräks Bullevard”. Jag kunde inte sluta skratta åt det.

Dag 4 var det dags att ta farväl av Cupertino och vår trevliga värdfamilj. Vi började med att ta en fika i Cupertino och precis utanför La Pattiserie Bakery höll några män på att snygga till palmerna. Aldrig har jag väl tänkt på att man måste ta hand om palmer så att det inte samlas en massa torra palmblad. En kille klättrade upp i de ofantligt höga palmerna och sågade ner de torra ”bladgrenarna”, eller vad man ska kalla dem? De rasade ner på marken en efter en, varefter de samlades ihop och åkte in i en flismaskin. Efter att ha sett hur dessa skickliga killar jobbade ser jag med helt andra ögon på palmer och särskilt välskötta palmer.

Vi körde bergsvägar till Santa Cruz för att passa på att kolla in de gigantiska Redwood-träden. Till min stora förvåning tyckte jag inte om Redwood-skogen! Att träden var stora och höga var givet, men jag hade inte tänkt mig att det skulle vara så mörkt och fuktigt. Nästan instängt. Jag gillar inte den typen av landskap. Jag gillar när det är öppet. Jag kände faktiskt obehag bland Redwoodträden. Vi stannade bara en kort stund, jag tog några bilder och så fick det vara bra.

Den bebyggelse vi såg i skogen var lite redneck/outlaws-varning på med Tillträde Förbjudet-skyltar, skrotbilar och kedjor som lås. Inte den typen av hus man vill knacka på hos om man fått punka eller så. När vi nästan kommit ner från de slingrande bergsvägarna kom vi till ett litet samhälle, Boulder Creek, som nästan såg ut som en Vilda Västern-film. Vi gick in i en livsmedelsaffär och till vår häpnad var den hur fin som helst. De sålde bara ”organic” — alltså ungefär som våra ekologiska livsmedel. Dessutom hade de massor med naturmedel och homeopatmedel.

Nä, vi känner inte tanten. Det verkade vara hennes grej att göra så när någon fotograferade.

Vi hade fått tips på att äta lunch på ett ställe i Capitola innan vi letade rätt på hotellet i Santa Cruz. Capitola var som en turistfylld, grekisk by vid havet ungefär. Svårt att ta sig fram med bil. Det lunchställe vi fått rekommenderat var inte särskilt bra. Sen körde vi till Santa Cruz och hittade vårt hotell, Pacific Blue Inn. Ett litet mysigt hotell med nio rum, mittemellan downtown och stranden.