Leksaker i blodet?

/i /av
Mitt gamla leksaksstrykjärn, några udda dockvantar,
Roines mini-fotbollsskor och två par av mina dockskor. Foto: Åsa Stenström

Häromdagen hände något som värmde mitt hjärta på min Facebooksida. Vår tidigare granne i Växjö, konstnären Niklas Aronsson visade sig ha en koppling till Esso (Sven-Olov) Eriksson som jag känner bland annat därför att han är ordförande i Tillväxt Gotland, där jag sitter med i styrelsen. Niklas pappa Lars var VD för Micki Leksaker och Esso har varit VD för Lundby som tillverkar dockskåp. Av en slump träffades de på min Facebooksida och det visade sig att Lars och Esso haft mycket kontakt med varandra.

Detta fanns kvar i bakhuvudet på mig idag när vi städade huset. När jag dammade hyllorna där jag har små samlingar med leksaker så tänkte jag på det här med leksaker, att det finns en nostalgi sparade leksaker men att det för mig också representerar något jag blir glad av. Jag omger mig med leksaker för att påminna mig själv om vikten av att ha en lekfull inställning till livet, både privat och i jobbet. Leksaker och serier hänger för mig ihop med en slags snäll och tillåtande kreativitet.

Längst bak två nyare Pez-figurer, Madagaskar-filmerna.
Längst fram katterna i Aristocats, fast just de tre kattungarna saknas.
 Jag tror att det fanns en korg med de tre, fast inte när jag skulle köpa.
Jag har också LP-skivan i mina gömmor och jag kunde hela skivan utantill.
Katterna inspirerade mig att teckna. Foto: Åsa Stenström

Jag funderade lite över hur det påverkar ens personlighet att ha levt med leksaksbranschen, så som både Niklas och Esso har. Medan jag dammade mina små Aristocats-katter, strykjärn, babuschka-dockor och små dockskor slog det mig plötsligt att leksaker också finns med i min bakgrund!

Om vi backar tillbaka till min mammas uppväxt i Närpes i Finland så sysslade hennes morfar och morbröder med att bland annat tillverka leksaker i trä. Jag tror att det framför allt var hennes morbror Hugo Bengts som gjorde små stolar, dockslädar och annat – jag har mycket vag information om detta, men en av hans stolar står i min farstu. Jag tror också att det var han som tillverkat den fina gunghästen jag hade som liten. Det var som två hästar och så satt man fint på en bänk emellan. Det är mycket tråkigt att den gunghästen inte finns kvar i min ägo.

När jag föddes bodde vi i Vittinge och pappa hade en liten snickerifabrik. Han gjorde en del inredningssnickerier och trappor, men han tillverkade också lekutrustning och barnmöbler till Skrivrit – sådant som många av er har lekt med, exempelvis ribbstolar eller stora kuber som man kunde bygga tunnlar med eller stapla på varandra. Jag var mest imponerad av att pappa gjorde rutschkanor. Dels hade jag fått en egen rutschkana vilket inte var så vanligt att barn hade på den tiden och dels var jag förste testpilot på de rutschkanor som levererades till Skrivrit och sedan till förskolan.

Den här modellen av dockvagga tillverkade min pappa.
Fast min vagga hade dekor i enbart grönt på sidan. Foto: okänd.

Pappa tillverkade en dockvagga i en modell som på senare tid faktiskt fanns på Alice dagis. Själva vaggan av lackat trä med en prydnadsdekor i samma färg som medarna. Min vagga hade gröna medar, men det fanns andra färger också. Något av det fiffigaste som pappa tillverkade var en barnmöbel som bestod av en enkel grundmodell som fungerade både som borde eller stol beroende på hur man vände den. Jag har fortfarande en sådan kvar, den har följt mig genom åren därför att den varit praktisk i olika sammanhang. Jag har ofta tänkt att någon borde tillverka den modellen igen, för den var så funktionell. Jag har också kvar en leksaksback på hjul, en rejäl sak i massivt trä som just nu står i skogarderoben under trappan.

Mamma hjälpte ofta pappa i snickerifabriken. När jag blev fyra-fem år så var det tal om att jag skulle få ett dockskåp, men de där från Lundby var ju så dyra och herregud, vi hade ju en egen snickerifabrik! Så min mamma tillverkade ett dockskåp till mig i egen modell! Köksinredningen och badrumsindredningen var från Lundby, men i övrigt gjorde min mamma också sovrumsmöbel med dubbelsäng, toalettbord och pall (just pallen hade en trådrulle som stomme…), vardagsrumsmöbel med soffa och fåtölj i röd plysch, soffbord, fotpall och tv. Hon gjorde också små fina tavlor, gardiner, kuddar, mattor och dukar. Mitt dockskåp står uppe på vinden. Just nu känns det som att jag skulle vilja hämta det och ställa upp det någonstans, men var… det tar ju sådan plats!

Den här typen av dockor lade mamma i de dockvaggor hon sålde.
Fast dockorna på bilden är inte lika välgjorda som de mamma brukade köpa.
Foto: okänd.

Mamma gjorde faktiskt en möbel till: små dockskåpsvaggor i en egen modell. Den var nog egentligen inte riktigt i proportion till mitt dockskåp, utan var nog en aning större än den skalan, men inte mycket. Hon sydde en speciell slags madrass-kudde-täcke, allt i ett som passade i vaggan. Det roliga var att hon inte bara gjorde en sådan här vagga till mitt dockskåp, utan hon började tillverka massor av vaggor och köpte till små virkade dockor från Kina som hon lade i. Sedan sålde hon vaggorna och en del levererades till en leksaksaffär i Uppsala. Hon konstruerade också en slags tygklädda dockstolar, lagom till Barbie och jag tror att dessa också såldes i leksaksaffären.

En del antyder ibland lite fint att jag leker mig fram genom livet. Alltså, jag har nog haft min beskärda del av det som är jobbigt, men på vissa sätt leker jag ännu genom att jag kan dyka ner i sådant som intresserar mig och gör mig glad, låter mig uppslukas. Vi pratar om att barn utvecklas och lär sig saker genom att leka – men vuxna då? Jag tror att den som vill fortsätta utvecklas ska fortsätta att leka.

God Jul med Hajig Jul 2012!

/1 Kommentar/i /av

Jag önskar alla mina vänner en riktigt God Jul med denna lilla film!

Mjuka värden och hårda bud

/i /av

Något jag gillar med sociala medier är att detta med att bete sig trevligt mot varandra har fått en återfödelse. De som fattat galoppen i sociala medier visar varandra uppskattning, hjälper varandra, tackar varandra och bekräftar varandra. Det skapar en skön stämning och stärker banden mellan människor. Om du är schysst mot mig idag ökar sannolikheten att jag ställer upp den dag du behöver stöd. Vi investerar lite tid i våra relationer och kan glädjas åt resultatet senare.

En viss typ av människor har svårt att förstå detta. De verkar tro att det som sker på exempelvis Facebook bara är lek. Facebook är emellertid ett mångsidigt verktyg och i mitt fall använder jag det professionellt.

Intressant nog verkar den här typen av människor inte heller förstå vitsen med att lägga tid och omsorg på att utforma sina budskap, till exempel gänget som satte ut en helsidesannons i en dagstidning och vägrade att förstå att många blev upprörda över att annonsen var så illa gjord. Annonsen hade sannolikt passerat obemärkt om det inte råkat vara en annons där Gotland blev avsändare och eftersom många älskar Gotland så… I den attityd som den här gruppen signalerar ut kan man känna en irritation över att någon tyckte att de skulle lägga tid på något som för dem var oviktigt. Vad skulle kunna bli bättre om någon fick leka med deras annons, kanske de tänkte?

Jag har älskat Apples datorer sedan april 1989 och det har varit många tjuriga år med hårt motstånd från pc-förespråkare som framför allt under de första tio åren baserade sina åsikter på att Mac-datorn var en leksak. I själva verket har Macintosh från start varit ledande på användarvänlighet och bidragit till att människor har kunnat jobba effektivt.

Jag börjar bli lite trött på att känna att den här typen av människor tycker att det som jag tycker är viktigt, ex sociala medier, typografi och layout, text och budskap och Apples manicker skulle vara någon slags onödig lek. Särskilt tröttande är det att personer som inte ens har försökt sätta sig in i dessa ämnen ändå tar på sig en nedlåtande attityd. Jag har närmare fem års högskoleutbildning i pedagogik och kommunikation samt 25 års yrkeserfarenhet från dessa områden.

Jag undrar vad de här personerna skulle tycka om att komma till en restaurang där man skippat servicen och slaskade upp maten lite hur som helst? Eller vad de skulle gilla att övernatta i ett hotell där det inte är så noga med städning och rena lakan?

I servicebranscherna verkar de flesta ha förstått att det är viktigt med de mjuka värdena, alltså service i form av vänlighet, tillmötesgående, trevlig inredning, läckert upplagd mat och så vidare, men när det gäller grafisk design, sociala medier och Apple-grejor så är det fortfarande många som tycker det är oviktigt och därmed onödigt dyrt. Märkligt.

Leksaksmysteriet Del 1372

/i /av

Jag är född 1962. Som jag minns det började diskussionen om pojk- och flickfärger på leksaker på 70-talet. Vi är en hel generation som vuxit upp mitt i jämställdhetsdebatten och idag är vi kvinnor och män som väljer att leva våra liv mer jämställt än tidigare generationer och detta med jämställdhet blir mer och mer naturligt för varje ny generation. Hippa, medvetna föräldrar har idag gått så långt att de inte ens avslöjar vilket kön deras barn har för att inte utsätta dem för omvärldens förutfattade meningar baserade på kön – detta gillar jag inte, eftersom det går emot min åsikt om att man ska utgå från hur saker är och jobba från det. Bättre att stötta pojkar och flickor till att utveckla sina individuella personligheter och att stå för det, med full vetskap om hur samhället ser ut med könsrollsbaserade förväntningar. Tycker jag.

Detta är emellertid inget som genomsnittsföräldern gör idag, men väldigt många föräldrar tänker till om vad de lär sina barn. Alla hjälps åt att baka. Alla snickrar i verkstan. Alla klär sig i tjusiga klänningar. Alla kan vara hjälte. Alla tar hand om barn. Alla är modiga. Alla dansar balett. Alla kan bli arga. Och så vidare… Det är många som tänker efter och försöker minska påverkan från de gamla mossiga könsrollerna.

Ett konkret exempel är att vuxna i allt högre grad väljer kläder som går utanför valet mellan rosa flickkläder och blå eller mörka pojkkläder. Detta är inget nytt. Så gjorde föräldrar redan på 70-talet och så gjorde vi på 90-talet med vår dotter. Som jag ser det handlar det inte om att till varje pris undvika rosa kläder till en tjej, men att välja kläder till olika situationer som ger tjejen möjlighet att testa hur det känns att vara sig själv i olika klädnad – för, det är nämligen så det fungerar för mig. Jag väljer olika kläder efter situation beroende på hur jag vill känna mig.

Jag har sett att vissa klädföretag fattat galoppen och gör barnkläder som inte följer de mossiga gamla könsrollsstyrda färgsättningarna och det är positivt. Men fortfarande verkar det vara mycket kraft i någon slags nostalgi som gör att vuxna blir mjuka i knäna och köper en rosa tröja till en nyfödd flicka och ljusblå till en nyfödd pojke. Kanske kommer vi aldrig ifrån det? Kanske är det inte nödvändigt att utrota allt av detta, men som jag ser det är det viktigt att var och en känner sig hemma i sina kläder och att man kan använda kläder för att visuellt förstärka vem man är. Jag tycker att vi trots allt kommit en bit på vägen när det gäller kläder.

Men så har vi Leksaksmysteriet… Diskussionen om att välja leksaker till sitt barn på ett mer könsneutralt sätt har också pågått sedan 70-talet. Och visst, om det är actionfigurer som säljs så fattar jag att de behöver vara mörka i färgsättningen för att det ska bli lite läskigt och är det bebisdockor som säljs så behöver de kanske ha det lite ljusare för att det ska kännas vänligt. Där handlar det mer om att man som förälder köper en actionfigur till sin flicka och en bebisdocka till sin pojke. Men så finns det leksaker som fungerar på andra sätt och jag tänker på Lego. Lego är klossar som man kan bygga till vad som helst. Jag var själv smyglegobyggare en bit över arton, bara som avkoppling. Oavsett om man köper färdiga byggsatser med instruktioner, så kan man alltid bygga något annat av Lego. För mig är inte Lego i lekstunden vare sig pojk eller flick. Lego är BARN, roligt, kreativt, klurigt och konstruktivt.

Ändå kan vi idag, 2012, se Lego Friends Adventure camper:

We’re not quite sure why LEGO felt the need to bring out a pink and purple range ‘for girls’,
when primary colours suit both sexes just fine. But boys and girls will love
this camper van that comes complete with bikes, frying pans
and everything you need for a good camping holiday.

Jag snubblade på detta på webben och noterar att den som presenterar 10 leksaker till jul känner sig tvingad att liksom skyla över Legos tydliga ”tjejiga” utformning och påpeka att både pojkar och flickor kommer att älska den här husbilen. Men lik förbaskat är ”vännerna” fem flickor.

Detta är för mig Det Stora Leksaksmysteriet. När Lego skapar en miljö med hus, stall, hästar och husbil så finns det ju massor av pojkar världen över som är bekanta med sådana miljöer. Ändå ska man piffa till det lite tjejigt och killarna får väl glida fram i sin ensamma coola bil, slåss med monster och drömma om att få komma fram till ett härligt ställe på landet med vänner…

Hur är det möjligt att det fortfarande är så här? När till och med ”leksaksredaktören” på Yahoo Lifestyle känner sig tvingad att skyla över könsrollsfadäsen så kan det ju inte vara så att Lego inte har fattat? Herregud, folk har ju varit galna på Lego i massor av år på grund av den hårda könsrollsuppdelningen i deras leksaker. Ändå fortsätter de? Vem löser Det Stora Leksaksmysteriet?

Jag läser Gotlands Tidningar som e-tidning!

/i /av

Det är väl inte direkt den största katastrof som Gotland upplevt att jag avbröt min prenumeration på Gotlands Tidningar i april 2010, jag skulle tippa att det inte är så värst många som ens lagt märke till att detta skedde – men för mig hade det legat som en irritation i magen att jag måste stå ut med att langa en papperstidning mellan brevlåda och returpapperskasse när jag ändå bara läste deras tidning på internet och så fick de för sig att begränsa innehållet på internet, så att jag som fullt betalande prenumerant inte skulle ha tillgång till artiklarna. När jag avbröt min prenumeration fick jag höra att det snart skulle komma en e-tidning, men jag hade väl aldrig kunnat drömma om att den inkluderade obligatorisk papperstidning!?!

Ett skäl till att jag bestämt mig för att alltid välja e-böcker och e-tidningar framför papper, så långt det går, är ju att det känns som ett slöseri med papper. Så, för mig var det helt komplett obegripligt att Gotlands Media hade sådana idiotiska prenumerationsregler.

Det har också varit frustrerande att dialogen med representanter från tidningarna oftast haft en avig och oförstående attityd till mitt beslut. Ungefär som att ”det skulle vara så konstigt att det finns EN person på Gotland som ska vara så tjurig och envis med att vilja ha e-tidning när ju ALLA ANDRA I HELA VÄRLDEN ju älskar att bläddra i sina trycksvärtade papper”. Fast, det i själva verket ju är så att papperstidning efter papperstidning går i graven runt om i världen…

Nåväl, hur kommer det nu sig att jag nu äntligen kan prenumerera på Gotlands Tidningar som e-tidning utan att få papperstidningen? Eller rättare sagt: hur fick jag informationen? Senast i helgen diskuterade jag tidningarna på Facebook med företrädare från Gotlands Media utan att få någon information om att det nu var möjligt att prenumerera på det här sättet. Men igår hände något! Henrik Löwenhamn tog på Facebook upp nyheten om hur omorganiseringen av Gotlands Media påverkade möjligheten att få presstöd. Detta gjorde att vi var några stycken som började kommentera och då passade jag på att sura över det här med att det ”inte går att prenumerera på bara e-tidningen”. Skillnaden var att den här gången fanns Gotlands Medias marknadschef Patrik Björkander med i diskussionen och han tog tillfället i akt att snabbt upplysa mig om att de ändrat så att man kan prenumerera på bara papperstidning nu och så gav han mig kontaktuppgifter.

Via e-post har vi så ordnat så att mitt avbrutna abonnemang nu har återupptagits och idag kunde jag logga in för att läsa mitt först e-tidningsnummer av Gotlands Tidningar. Wow! Nu väntar jag bara på att de ska få klar sin iPad-anpassade version också, för nuvarande tekniska lösning är lite så där. Men dock: det är en e-tidning som jag kan läsa på min iPad.

Så, alla ni som driver företag och tror att ni inte har något att vinna på att vara aktiva i sociala medier – lär av Patrik Björkander!

  1. Han höll koll på vad som hände på Facebook så att han såg vad Henrik skrivit.
  2. Han såg mitt missnöje och svarade direkt genom att ge mig korrekt, aktuell information.
  3. Han gav mig möjlighet att lösa allt via e-postkontakt (alltså, inget trassel med att ringa, fylla i blankett eller nåt)
  4. Han ifrågasatte inte med en stavelse varför jag vill ha en e-tidning men inte en papperstidning.

Ni som förhåller er avvaktande till sociala medier – hur många sådana här chanser missar ni? Hur vågar ni låta bli att vara närvarande på en plattform där fler och fler av era kunder och samarbetspartners befinner sig?

Som av en händelse håller jag en föreläsning, Dra nytta av kraften i Det Goda Tramset i sociala medier, på tisdag den 6 november. Jag har egentligen sagt att anmälningsstopp var igår, men det finns plats för ett par till, så jag förlänger anmälningstiden till idag, torsdag 1 november kl. 18.