Ni har väl hört det där uttrycket med att ”barnbarn är livets efterrätt”? Just nu känns det väldigt mycket som att augusti är sommarens efterrätt. Det bästa. Det allra smarrigaste på slutet.
Maj och en bra bit in i juni är som att komma till en restaurang, vänta på att bli anvisad plats, förhoppningsfullt öppna menyn och få den här överväldigande känslan av att det inte går att välja. Men så väljer man en förrätt, en liten aptitretande föregångare till vad som ska komma. Samtidigt väljer man varmrätten. Man måste fatta ett beslut. Man kan inte äta alla rätter på en gång. Och så kommer förrätten in och livet glider vidare mot juli.
Juli är varmrätten. Oj så vi längtat. Förväntningarna är höga, man vill att varmrätten ska vara perfekt. Allt står och faller med juli. Lagom temperatur och sälta, dofterna, färgerna, atmosfären, utsikten… Även om man försöker äta så långsamt det bara går och njuta av varje tugga, så tar varmrätten slut. Det blev inte mer än så. Allt det vi längtat efter komprimeras till intagandet av varmrätten.
Ända tills man kommer på att man nog är sugen på en efterrätt…
Min erfarenhet är att efterrätten sällan är så planerad som varmrätten. Man har inte planerat in restaurangbesöket på grund av deras efterrätter. Så, efterrätten blir något extra, något man kanske inte ens tänkt sig, men som man i ett ögonblick av spontant överdåd kommer på att man blir sugen på. Det är roligt och otvunget att äta efterrätt. Om den inte är toppen så var den ändå kul att beställa. Är den toppen blir den pricken över i, en njutningsfull avslutning.
Vi är där nu, mitt i efterrätten. Lättjefullt plockar vi i oss ännu en jordgubbe, tar en sked brylépudding och sippar på kaffet.
Livet som egen företagare utan fyra veckors sammanhållen semester är helt okej. Bring it on!
