Jag ryser inför reaktionerna på hela historien med landshövding Marianne Samuelsson. För mig framstår det allt klarare att det är många som har behov av att fästa sina inneboende frustrationer och irritationer på en helt annan måltavla, så att de för ett tag känner en slags lindring. Projicering kallas det.

Om man någon gång funderat över hur det var möjligt att nazisterna fick så stort fäste på 30-40-talet, så fungerar veckans mediastorm som en bra förklaringsmodell.

Man tager ett missnöje som många känner sig berörda av. Exempelvis kombinationen av strandskyddsregler och trassel med myndigheter. Alla värnar om allmänhetens tillgång till stranden, där kan vi alla ena oss. Väldigt många har erfarenheter av att trassla med myndigheter, eller så känner vi någon som trasslat med myndigheter. Alltså kan vi ena oss även i den frågan.

Lägg sedan till de svenska grundfaktorerna med likhet inför lagen och allemansrätt. Självklarheter för alla. Vår enighet är stark.

Men vad ska vi göra med all denna enighet? Vad ska vi göra med den här härliga känslan av att vi tillsammans har så rätt? Jo, vi måste spegla oss i något som är fel, så att vår förträfflighet framstår som ännu tydligare och då behöver vi en gemensam måltavla.

En bra måltavla är företagare. Företagare betraktas generellt sett som onda människor som gärna går över lik för att tjäna någon krona till. Det är enkelt att odla den här bilden av företagare och mycket svårt för företagare att försvara sig, eftersom allt de säger betraktas som smarta lögner i syfte att tjäna mer pengar. Företagarna är dramats judar.

Men för att riktigt få fart på lynchmobben behövs en enskild händelse som upprör. Taraaaaa, vi presenterar ljudinspelningen med en äkta landshövding som propagerar för att man ska gynna vissa betydelsefulla företagare.

Vi har härmed fått ett gemensamt problem att uppröras över, en generellt utpekad målgrupp och en aktuell händelse som drar ut allt till sin spets. För att få massrörelsen att bli mer effektiv i sitt fördömande lägger man krutet på att beskriva situationen så enkelt som möjligt. Landshövdingen och företagarna är onda, alla andra är goda.

Och för att bli lyckosam behöver man en propagandamaskin som sväljer hela paketet.

Vilket är nästa steg? Förintelsen?

När vi i nutid pratar om nazismen och förintelsen så undrar vi hur det kunde ske. Det skrivs böcker där både förövare och offer framställs som individer så att vi kan sätta oss in i vilka villkor de levde med, vilka intressen och drivkrafter de hade, vad de gladdes åt och när det gäller offren så blir vårt empatiska obehag allt större ju mer vi kan identifiera oss med individen.

Det riktigt obehagliga sker när vi eventuellt kan identifiera oss med förövare. När vi nuddar vid tanken att vi också hade kunnat lockats med in i den politiska stämningen, när vi får inblick i individens livssituation och ser hur de i sin kamp för att rädda sin familj väljer att göra det som vi i efterhand dömer som fel – men som för dem, just då, i valets ögonblick, framstod som det alldeles rätta beslutet. Vi påminner varandra om att vi aldrig får låta detta ske igen. Att vi måste agera klokare och inte okritiskt svälja den information vi får.

Hur står man emot grupptrycket? Hur klarar man att rensa sina tankar från fördomar om de som kategoriseras som de onda? Jo, genom att dagligen försöka intressera sig för individerna. Vem är Marianne Samuelsson? Vilka är hennes drivkrafter? Kan jag känna igen mig i henne? Jag kan inte tänka mig annat än att hon har haft ett gott uppsåt – men att det ändå blev fel.

Vem är Max Hansson? Vem är Pigge Werkelin? Vem är Johan Hellström? Vilka är deras drivkrafter? Kan jag känna igen mig i dem? För den läsare som villat bort sig i sina egna fördomar, vill jag här påminna om att företagarna just nu representerar judarna i dramat. De som man tillskriver en massa dåliga egenskaper. Den grupp som man helst inte vill tillerkänna några goda egenskaper, för då förstörs det smarta upplägget med god och ond, svart och vit.

Propagandamaskinen gör ett bra jobb. De har sina skäl. De vill framstå som duktiga. Den som säljer flest lösnummer vinner. Individerna som utför jobbet för Propagandamaskinen förtjänar även de att betraktas som individer. Vem är journalisten? Vilka är journalistens drivkrafter? Jag kan inte tänka mig annat än att journalisten har haft ett gott uppsåt – men att det ändå blev fel.

Och nu har vi kommit in i en jobbig gråtonad röra där det inte längre blir lika enkelt att säga vem som är ond eller god, vad som är rätt eller fel, vad som är svart eller vitt. Nu måste vi ta oss igenom en massa djupa tankar om människor och inse att vi alla är ganska lika och det blir svårt att döma. Och att vi själva kanske är en del av systemet.

Hur var det med det där gamla indianska ordspråket? ”Hjälp mig att aldrig döma någon förrän jag har vandrat två veckor i hans mockasiner”.

Slutligen vill jag bara påpeka att det alltid är lättare att bråka med någon som man har på avstånd. För varje steg man närmar sig varandra ökar förståelsen för den andres situation och fördomarna faller som spön i backen. I ett ärligt möte mellan två individer kan man diskutera och vädra sina åsikter. I en del fall tycker man lika, i andra fall olika och en del personer kan man helt enkelt inte fungera tillsammans med därför att man verkligen är för olika. Det är okej. Men det är inte okej att så stenhårt döma personer som man inte ens träffat. Det är inte okej att glida in i lynchmobben bara för att det är bekvämt att tillhöra gänget.

Den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.