Hur långsam kan en trend vara i dessa tider?

Jag tror inte mina ögon. Jag läser en artikel i Expressen om den ”nya” klädtrenden för killar som kallas Partille-Johnny. Jag fattar inget. Är snoddar på byxbenen, spret i håret och tygskor något som skulle vara nytt 2009?

Det här var något jag såg killar ha 2005 och följande år tyckte jag att det började klinga ut. Är det då istället så att det är nu som det nått fram till ”de breda massorna”? FYRA år senare? I internets tidevarv? Jag fattar inget.

Barnfamiljernas semesterparadis

Idag har jag varit i Björkhaga Strandby och fotograferat barn och deras föräldrar. Efter alla år av uppbyggnad då gräsmattorna mest bestått av sand och det alltid varit ännu något mer som ska byggas, så kändes strandbyn färdig idag. Det är så här det ska vara. På de mysiga små vägarna mellan husen skuttar glada barn, föräldrar relaxar och myser i solstolar, det badas och skojas i poolen och i havet. Det var studsiga barn på studsmattan och våghalsiga barn som klättrade uppför en tall. Ute vid bryggan gick en en pappa med fyra håvförsedda barn och försökte fånga småfisk. Några satt bara och myste på bryggsofforna.

Tyvärr vill jag inte lägga ut någon av de bilder jag tog, eftersom det var för min uppdragsgivares räkning. De ska användas till annat.

De som av någon anledning irriterar sig på Björkhaga Strandby kan inte ha varit där en sådan här härlig dag!

Sommarjobbens välsignelse

Målsättningen för föräldrar bör väl vara något i stil med att ungarna ska vara flygfärdiga när de blir myndiga? Ingen förälder går och hoppas på att barnen ska bo hemma hela sina liv. Eller? Alltså måste man på olika sätt förbereda sitt barn, öva upp flygfärdigheten under uppväxten. En viktig del i detta är enligt min uppfattning att barnet sommarjobbar. På högstadiet växer behovet av sommarjobb från en förhoppning till att under gymnasietiden allt mer anta formen av ett krav.

Det är svårare än någonsin för ungdomar att skaffa sommarjobb. Det är oroande ur flera aspekter.

  • Försörjningsförmåga. Det är kul att tjäna egna pengar. Det är bra för självkänslan att få lön. Det ger lite frihet.
  • Social förmåga. Ungdomar vistas per automatik i familjen, i skolan och kanske i någon förening och får viss social träning där. Men det är lite skillnad att interagera på en arbetsplats. Hur förhåller man sig till arbetskompisar och chefer? Hur bemöter man kunder? Hur hanterar man kritik?
  • Erfarenhet. Vad man än har som sommarjobb, så ger det någon slags erfarenhet. En del rynkar på näsan åt dåligt betalda sommarjobb, typ inom ideella föreningar som kanske behöver hjälp till olika sommaraktiviteter. Men också enkla och dåligt betalda jobb ger erfarenhet. En potentiell arbetsgivare uppskattar att en ungdom provat på lite olika saker. Den som har ett bra sommarjobb får i de flesta fall mer kompetenta erfarenheter och en uppfattning om hur det är att jobba på riktigt. Att passera gymnasiet och sedan kanske ett eller flera år under högskolestudierna utan att ha någon erfarenhet från att jobba innebär en ökande grad av pinsamhet. Ungdomar förväntas ha någon slags arbetserfarenhet. Det är min tro att alla slags arbetserfarenheter har betydelse i framtiden.
  • Ansvar. Den som får ansvar över nycklar, pengar, föremål, lokaler, fordon med mera, växer en smula. Att känna att ens egna insatser är viktiga för att verksamheten ska gå runt. Att göra nytta. Här snackar vi ännu mera självkänsla.
  • Självständighet. Ju mer en ungdom känner att självkänslan växer, att de kan fungera tillsammans med andra människor och faktiskt har erfarenhet – desto större självständighet. Jag kan klara mig, jag har egen kapacitet till överlevnad. Att vara ung och ta stegen in i vuxenlivet kan vara läskigt på många sätt, men de som åtminstone vet att de kan jobba, blir lite mindre oroade.

Sommarjobb är en viktig del av att bli vuxen. Idag finns det inte jobb till alla ungdomar som vill ha, så det går inte att döma ut ungdomar som inte lyckats hitta något jobb. Jag tycker synd om alla de ungdomar som sökt så många sommarjobb att de knappt vet hur de ska våga lyfta telefonluren och ringa nästa potentiella arbetsgivare. Det är verkligen obehagligt att befinna sig i den situationen. Men det är ännu värre att fastna i obehaget och inte våga söka något alls, det kan bli helt paralyserande och ju äldre ungdomarna blir, desto mer skyddar de sig med att ”det är skönt att ta det lite lugnt” och liknande. Det är nog väldigt få som tycker att det är skönt på riktigt.

Via en bekant har jag fått höra om en kille som är en bit över tjugo, han pluggar och bor hemma. Han hade i våras aldrig haft ett enda sommarjobb. Han körde den lättjefulla stilen, att det var skönt att bo hemma, att han gillade att vara ledig och han gjorde endast vaga försök att skaffa sommarjobb. Tills att en person utanför familjen peppade honom till att fråga om jobb på ett visst ställe och så fick han jobb. Inget märkvärdigt jobb, men ett jobb. Äntligen har han fått chansen att komma ifatt förväntningarna på den ålder han har. Äntligen lite självständighet, så att den surmulna, tjuriga attityden mot familjen lättade en smula.

Läs artikel i Svenska Dagbladet!

Viktigt att agera samlat på Gotland

Vart tar färjeolyckan vägen? Hur ska folk göra nu? Vad kan vi som bor på Gotland göra när det händer sånt här?

Pigge har skrivit på sin blogg om det här.

Dagen efter färjekrocken

Idag är alla tidningar fulla med artiklar om färjekrocken. Två saker stör mig:

  1. Rubriker av typen ”Kraschade – i dimman. 2 000 passagerare överlevde mirakulöst”. De sensationslystna journalisterna målar upp en bild där 2000 personer verkligen befann sig i dödsfara. Hallå? Okej, olyckan kunde ha blivit ännu värre, ponera att den stora färjan hade kört rakt igenom den mindre. Men den gjorde ju inte det! Den slet upp ett nästan 20 meter långt hål högt upp på den mindre färjan. Fem personer blev allvarligt skadade, tjugo personer skadade. Det är inte i närheten av att 2000 personer höll på att dö!
  2. Alla rapporter om hur Destination Gotland brustit i både rutiner och information. Vart tog all deras träning i krissituationer vägen? Tänk om det hade varit en värre olycka! Det brister både i den akuta informationen och den fortlöpande informationen. Folk är oroade och upprörda och vet inte ens vart de ska vända sig.