Kulturarbetare behöver inte vara kreativa

Idag har jag varit på ett seminarium om Kreativa Näringar. För mig innebär ordet näring att man håller på med en verksamhet som man tjänar pengar på. Av någon anledning så likställer man ofta kultur med kreativ. Men är det verkligen så?

Ju mer jag funderar på det här, desto mer obekvämt känns det. Kreativitet är för mig att lägga ihop bekanta pusselbitar och skapa en ny lösning. Att utveckla idéer. En av de mest kreativa människor jag känner är Pigge Werkelin. Som jag uppfattar honom brinner han för att testa nya idéer och de mer lyckosamma idéerna genererar pengar som han kan använda för att utveckla fler idéer.

En av diskussionerna som kom upp idag var att Stina Oscarsson som är konstnärlig ledare och vice VD på Orionteatern hävdade att de inte driver sin verksamhet för att gå med vinst. Problemet är att ordet vinst verkar ha olika betydelse för ex kulturfolk och entreprenörer. I kulturvärlden är vinst ett fult ord. De vill minsann inte gå med vinst. De vill gärna öka sin omsättning, men inte gå med vinst. Så sa i alla fall Stina.

Det jag tror Stina menar är att hon inte vill driva en verksamhet med målet att maximera vinstutdelningen. Hon vill återinvestera vinsterna i verksamheten. Och det uttalas på ett sätt så att vi andra ska förstå att de gör så till skillnad från företagare som då antas jobba just för att maximera vinstutdelningen.

Men, på vad baseras sådana tankar? På finansbolagen och storföretagen antagligen. Men de företagare jag känner till är mest inriktade på att återinvestera vinster. Man kanske ökar sin lön lite grand när det börjar gå bra, men det riktigt häftiga är ju att mer pengar innebär större möjligheter att utveckla sina idéer.

Så, vad är det egentligen för skillnad på att syssla med kultur eller entreprenörsskap? Kreativitet och viljan att återinvestera i nya idéer finns hos båda parter. Det som däremot inte alltid finns på kultursidan är kreativitet. En del kulturarbetare sysslar med att återupprepa samma idéer och då är det inte kreativt. Liksom det finns företagare som bara jobbar med maximering av vinstutdelning för ögonen – men är de lyckliga? Räcker det verkligen att ha pengar som drivkraft?

Jag minns när jag såg ett tv-program med en ekonomiprofessor från Singapore. Han menade att företagande måste bygga på tre saker: hardware, software och spiritware. Fritt översatt till hårdvara, mjukvara och ledstjärna. Hårdvaran är det materiella, mjukvaran det mänskliga och ledstjärnan är det som får oss att gå framåt. Han betonade att ledstjärnan inte ska bestå av drömmar om status eller pengar om man ska bli framgångsrik. Det måste till en starkare ledstjärna.

Om kulturfolk ofta vill hålla ett onödigt avstånd mot affärstänkande – onödigt därför att det de facto är affärer de sysslar med så snart de säljer något – så kan företagsfolk å sin sida ibland gå runt i tron att de förväntas ha pengar som ledstjärna. Att det låter professionellt. Men när man skrapar på ytan så kryper det så gott som alltid fram att företagaren har andra skäl än pengar att hålla på med sitt företagande. Jag har faktiskt aldrig träffat någon företagare som enbart jobbar mot ett pengamål.

Så varför i hela fridens dar har vi ett synsättsavstånd mellan kultur och företagande när det finns så många likheter?

Kortfilm med Ice Age-Sid

När börjar Gotlandsflyg driva färjetrafik?

I fredags släpptes nyheten om att Rikstrafiken släpper färjetrafiken till Gotland fri för fler transportörer. Istället för att låta en transportör ha monopol, finns det nu möjlighet för andra transportörer att konkurrera om passagerarna eller kanske rent av hitta nya modeller för hur transporterna ska bedrivas och till exempel utgå från andra hamnar.

Idag berättar Gotlandsflyg och Sverigeflyg att de tänker undersöka möjligheterna till konkurrerande sommartrafik med färja. Är det inte spännande, så säg?

Vad ska till för att fångar ska dansa?


De här fångarna i ett filippinskt fängelse har blivit uppmärksammade därför att de dansar till Michael Jacksons Thriller. Jag valde att lägga ut när de dansar till ”Tell me lies”.

Jag är mycket förvånad och imponerad av fångarnas insats. Jag vet inte hur era bilder av fängelser är, men för mig står fängelser för en brutal machokultur med starkt grupptryck. Och om någon hade bett mig beskriva hur jag tror att det är i filippinska fängelser, så hade jag gissat att det är ännu värre där än här i Sverige.

Jag har ingen aning om vilka eventuella mörka hemligheter som döljs av de dansvideos som de här fångarna har gjort. Det finns troligen en baksida av det positiva myntet. Men det jag ser är 1500 fångar som på allvar gett sig i kast med att träna in koreografi. Några av dem har till och med klätt ut sig i tjejkläder i den här videon. Det krävs mycket samlad koncentration för att få 1500 personer att utföra en sådan här bedrift. Och det krävs att man kliver över gränserna för vad som anses vara macho.

Min nästa tanke är ”hur har det påverkat deras självbild att medverka i de här danserna?” Jag tror att självbilden är låg när man sitter i fängelse. Att man innerst inne tänker tankar som att ”man är full av skit”. Och så medverkar man i en sådan här positiv aktivitet som får internationellt genomslag via YouTube. Plötsligt kan alla de medverkande i alla fall bära med sig känslan av att ha gjort något som är positivt. Om man kan göra en positiv sak, kanske man kan göra fler?

Den här tanken fick tårarna att rinna på mig. Jag tror att det finns många fler än de som sitter i fängelse som är fångade i en känsla av att vara urusla. Att inte kunna bidra med något positivt till världen. Nyckeln till det mesta sitter i vilken självbild man har. De här fångarna har visat att självbilden inte behöver begränsas av faktumet att de är inlåsta. Den kunskapen borde fler få insikt om.

Om du vill se fler av deras filmer kan du gå till Byrons YouTubekanal.

Efter sex veckor krävs bygglov!

Den här vanan som många husvagnsägare har att ställa ut husvagnen på en vacker plats innan sommaren och hämta hem den efter sommaren, fungerar inte så bra med bygglovsreglementet. Om man låter någon slags stuga eller bostad på hjul stå kvar mer än sex veckor så krävs nämligen bygglov, oavsett om det är i naturen eller på en camping. Undantaget är den egna tomten.

Ställer man ut husvagnen inom strandskyddsområde är det tydligen ännu kortare tid som gäller, tre veckor.

Idag har Radio Gotland ett reportage om att länsstyrelsen gjort en raid för att hitta olagligt utställda husvagnar, vilket har lett till att de nu hotas av vite och polisanmälan om de inte tar bort sina husvagnar. Det här är helt logiskt om man jämför med turerna på Snäck camping, där en av bygglovsfrågorna handlar just om bostäder på hjul, villavagnar.

En skillnad är dock att man på Snäck camping varit angelägen om att ha alla bygglov i ordning, men det har ändå blivit missar. De här privata husvagnsägarna har helt enkelt tagit en rövare och hoppats att ingen skulle märka det. Eller så har man inte ens känt till reglerna.

Hilding Hanssons försvar i intervjun är ganska patetiskt. Han pratar om hur folk har gjort i generationer och jämför med restaurangen vid Norderstrand som minsann står kvar, men där har man fått strandskyddsdispens – även om det är överklagat. Det är lätt att utmåla ”de stora företagarna” som bovar, men rent faktiskt så har företagen i fråga fört en dialog med berörda myndigheter och försöker hitta laglydiga lösningar. Det går inte att långsiktigt driva företag byggt på olagligheter.

På Gotland finns en del idéer om vad vanligt folk ska få göra. Som att ställa ut sin husvagn lite var som helst eller hyra ut svart till turister. Sen gnäller man gärna på turistföretag som sköter sina affärer med kvitton, moms och bygglov.