Jag läser i Expressen att drottning Elizabeths chaufför släppt in två snokande journalister på absolut förbjudna utrymmen i Buckingham Palace. För detta tog han motsvarande 12 000 kronor.

12 000 kronor? Det är ju verkligen småpotatis i sammanhanget. Hur kan man nöja sig med 12 000 kronor för att bryta lojaliteten med sin arbetsgivare, som dessutom är drottning av England? Chauffören utsatte sig och drottningen för extremt stora risker. Jag utgår ifrån att han inte längre jobbar som drottningens chaufför och därmed har han förlorat sin inkomst.

Här är en artikel på Pundit som beskriver hur incidenten gick till.

Man kan för all del undra över hur chaufförens militära bakgrund och ettåriga träning inför sitt jobb som drottningens chaufför inte har lyckats förebygga detta, men det jag undrar är vilken syn han har på drottningen, sin arbetsgivare? Det kan väl bara finnas två förklaringar?

1. Brian Sirjusingh är korkad och naiv. Möjligen på grund av drogmissbruk. Vilket gjord att han helt enkelt inte begrep vad han gjorde. Fast hur lyckades han ens bli drottningens chaufför i så fall?
2. Brian Sirjusingh är skitsur på drottningen. Hon kanske har förolämpat honom eller så är han avundsjuk ända in i märgen. Av någon anledning har han känt lust att få ge igen på drottningen. Och de 12 000 kronorna blir i så fall bara lite grädde på moset. Men den verkliga tillfredsställelsen ligger på en annan nivå. Hämnd.

Ur Machiavelli för vår tid (Martin Melin):

Människorna är så enfaldiga och så villiga att lyda det som ögonblicket bjuder, att den som bedrar alltid finner dem som låter sig bedras

Ur Machiavelli, Fursten, kap 6:

Man bör betänka, att det icke finnes något, som är svårare att handhafva, eller tvifvelaktigare i afseende på en lycklig utgång, eller farligare att behandla, än att sätta sig i spetsen för införandet af nya författningar; ty den, som inför dem, har till ovänner alla dem, som hafva fördel af de gamla, och till ljumma försvarare alla dem, som (möjligen) skulle ha fördel af de nya författningarne. Denna ljumhet härleder sig dels från fruktan för motståndarne, för hvilka lagarna äro fördelaktiga, dels från menniskornas misstrogenhet, som för visso icke sätta tro till någon ny sak, om de icke se den fullt bekräftad af erfarenheten. En följd häraf är, att så ofta fienderna finna lägligt tillfälle att anfalla, göra de det med partimäns passion och häftighet; de andras försvar är ljumt, och sålunda sväfvar man i fara på samma gång som dessa.

Eller som det står i Martin Melins omarbetning av Machiavellis Fursten, Machiavelli för vår tid:

Bevararna kommer hårdnackat att bekämpa förändringen, eftersom de vet exakt vad de riskerar att förlora. Förnyarna är däremot mindre säkra på om de vinner och vad de kommer att vinna. De kommer därför att argumentera så ljummet för förändringen att de inte lyckas övertyga någon.

Fast Machiavelli förklarar inte varför bevararna vill bevara. Är det den här gamla rädslan för allt nytt som spökar? Oförmåga att se möjligheter? Eller är det brist på visionär fantasi?

Ibland tror jag att det är så att jag har lätt för att haka på andras visionära fantasi, att det behövs väldigt lite för att jag också ska kunna se, medan en del andra inte släpper in det visionära. De skrattar bort det eller nonchalerar det. I deras värld finns inte framtiden. Medan jag ofta känner att jag kliver runt i framtiden och ständigt måste backa tillbaka och anpassa mig till nutiden.