Jag vågar knappt skriva att Tomas Lövkvist fortfarande ligger tvåa i Giro d’Italia, för det känns som att utmana onda ögat eller nåt. Men att jag knappt skriver något utesluter inte att jag fortfarande hejar. Fast liksom i smyg, så det inte ska störa.
Nej, jag kan faktiskt inte förstå Miljödomstolens beslut gällande Visby Beach Club vid Norderstrand. För mig är det solklart att området har blivit mer tillgängligt för allmänheten tack vare att vi nu äntligen slipper de läskiga sunkiga byggnaderna som stod där innan och nu har en ljus och fräsch restaurang med havsutsikt att tillgå, och inte tvärtom.
Miljödomstol och Naturvårdsverksfolk verkar gå efter någon slags idé där vi ska frysa Gotlands utveckling vid ett visst år, kanske 1965 eller nåt? Och så fort någon hittar på något som inte är som 1965 så tycker de här Gotlandskonserverarna att det är fel. Eftersom det räckte med en liten kiosk 1965 (om den fanns då?) så borde det räcka med en liten kiosk nu också. Gotlandskonserverarna tänker inte ut resten av problemlösningen med hur man ska få verksamheter att gå runt och betala sig, de vill bara att det ska vara som under deras drömår 1965.
Kolla in Radio Gotlands inslag om Miljödomstolens beslut. Det känns gott att landshövding Marianne Samuelsson talar FÖR att det ska få finnas en mysig restaurang på Norderstrand.
Uppdatering: läs Eva Bofrides utmärkta ledare ”Sunk är ok men snyggt ska bort” i Gotlands Tidningar.
Frågan om Anna Odells konstnärsgärning får sig ytterligare en omgång i Per Gudmundsons ledare i Svenska Dagbladet:
Kan psykiatrikerna tveklöst se skillnad på sjukt och friskt?
Man kunde förstås lika gärna plåga Konstfack med samma frågor. Hur vet ni att Anna Odell under de gångna tretton åren inte enbart simulerat frisk till den grad att hon lyckats bli antagen till en av landets tyngsta prestigeutbildningar? Kan Konstfack verkligen skilja mellan äkta konstnärlig talang och allmän tonårsdepression?
Han fortsätter sin knivskarpa kritik med att ställa frågan:
Det verk hon avtäcker anses redan på förhand ha en sådan höjd, på grund av en inneboende moralisk överhöghet, att det kullkastar empirisk kunskap om exempelvis psykiatrisk vård.
Jag kan fortfarande inte ta ställning i den här frågan om rätt eller fel, konst eller inte. Om det inte hade blivit ett sådant himla liv runt Annas iscensättning så hade jag antagligen inte brytt mig. Hennes verk har inte tillräcklig AHA-kraft för att jag ska bli imponerad. Jag uppskattar om konstnärliga verk får mig att tänka annorlunda, ta med mig till någon annans perspektiv av världen som jag inte tidigare sett på det viset. Men utan att ha sett hennes verk med egna ögon, känner jag ingen lockelse i att se det pga det konstnärliga värdet – däremot har jag en viss nyfikenhet pga den massmediala uppmärksamheten, men i det här fallet har ju inte det något med det konstnärliga värdet att göra.
Det finns många likheter mellan Haparanda och Gotland, men den största olikheten kan vara förhållandet till gränser.
En del av upplevelsen med Gotland är att gränsen för Gotland är så tydlig. Det är helt uppenbart att Gotland tar slut där havet tar vid. (Fast kommunen Gotland sträcker sig faktiskt en bit ut i havet)
För Haparanda gäller det omvända. Det finns en gräns mot Finland och tvillingstaden Torneå och den utgörs till stor del av Torne älv, men folk som bor här verkar inte bry sig så mycket om var gränsen går. Man åker och handlar, klipper håret eller äter mat och det är inte så viktigt på vilken sida gränsen det sker. Fast rent kulturellt finns det vissa skillnader, även om jag inte hunnit lägga märke till sånt.
Inte nog med att man inte bryr sig så mycket om gränsen mot Finland, man har ett världsperspektiv som förstås utgår från Haparanda och med det centrumet ligger både Norge och Ryssland nära. Det händer en hel del på de här breddgraderna. Det ska bli spännande att se hur långt utvecklingen har nått om fem år!