Man pratar en del om könsrollerna i leksaksaffären. Att jämlikhetstänket ännu inte förmått rubba hyllorna med skära leksaker till tjejer och svarta till killar. My Little Pony, Barbie och prinsessklänningar. Transformers, bilar och batmandräkter. Och det är sant och mycket förunderligt, då jag tycker att de föräldrar jag träffar är ganska måna om att inte dränka in sina barn i förutbestämda könsroller.

Men varför pratar man så sällan om veckotidningar och magasin? Jag personligen hittar inte en enda tidning jag vill läsa. På damtidningssidan står flera varianter med kvinnonamn eller namn som signalerar mode. Min mamma suckade över dåtidens damtidningar – varav flera fortfarande finns kvar – med bakrecept, stickning och kärleksnoveller. Då skulle man kunna tro att tidningarna skulle genomgå något slags generationsskifte, men nej då, idag handlar tidningarna om matlagning, mode, smink, sex och fitness. Några tidningar försöker sig på att handla om personlig utveckling och jag har t.o.m. sett en businesstidning för kvinnor – men det är ändå alltid med några tips som handlar om utseende och liknande.

På hyllan strax bredvid hittar man tidningar om trädgård och inredning. Av någon anledning känns också dessa kvinnliga? I mina ögon helt ologiskt. Män är väl också med och inreder och fixar med trädgården?

Tidningar om ekonomi och affärer känns ofta som en manlig kostym. Och bredvid dem finns en uppsjö med tekniktidningar, vetenskap och så det som är kvar av begreppet herrtidningar – en slags stylade herrtidningar som jag tror mer påminner om damtidningarna än om forna tiders herrtidningar med lättklädda damer och sex.

Det verkar nämligen som att det enda som egentligen har förändrats i tidningsvärlden är att det inte längre fungerar att sälja herrtidningar med lättklädda damer och sex. Killar som köper sådana tidningar får antagligen skämmas inför sina flickvänner, det ger inte bra status helt enkelt.

Är det något djupt liggande behov som gör att kvinnor och män behöver/antas behöva olika slags tidningar – eller är det så att vi om tio år kommer att se en utveckling mot fler ”unisex”-tidningar där intresse blir viktigare än kön?

Pengar betyder mycket för världen. Pengar är känsligt. En del tar totalavstånd från pengar och menar att pengar är roten till allt ont och att människor som bryr sig om pengar är kalla och hjärtlösa.

Andra hyllar en slags kapitalistisk utopi som det främsta samhällssystemet. Allt ska lösa sig med fri konkurrens.

Ganska ofta ser man misstroende mellan dem som har och inte har pengar. I extrema former även hat. Filmen Slumdog Millionaire är en film som skarpsynt beskriver skillnaden mellan att ha och inte ha pengar och vad drivet efter pengar gör med folk. Det är lätt att hata den som har pengar när man själv har mindre. Det är lätt att se ner på den som inte har pengar om man själv har mycket pengar.

Det viktiga är dock inte pengarna i sig, utan vad man gör med sina förutsättningar, hur man beter sig som människa. Det finns säkert många med pengar som verkligen beter sig illa och blir arroganta, nonchalanta och världsfrånvända. Men det är ingen naturlag som säger att man måste bli så därför att man har pengar. Man kan faktiskt ha gott om pengar, uträtta saker som är bra för många, hjälpa till att göra världen till en bättre plats och alltså, efter sin förmåga, visa sin solidaritet med dem som inte har samma förutsättningar.

På sista tiden har jag börjat läsa Petter Stordalens blogg. En norsk entreprenör som äger hotell i både Norge och Sverige, bl.a. på Wisby Hotell på Gotland. Han beter sig som en korsning mellan Emil i Lönneberga och en rockstjärna från det jag har kunnat läsa mig till. Det är spännande att se hur han kombinerar sina ekonomiska framgångar med att engagera sig för frågor om miljö och pälsdjur. Hans engagemang i de frågorna var dock något jag förväntade mig. Det jag inte förväntade mig var hans sätt att skriva om 1 maj och solidaritet. Den som är riktigt cynisk kan förstås avfärda alltihop som något slags publikfrieri – men faktum är att Petter hade kunnat skriva om vad som helst. Han väljer själv.

Och det är precis vad vi alla gör, i stort som smått: vi väljer själva.