Deklarationshjälp

Jag har just hjälp en förstagångs-deklarant över telefonen. Jag säger inte vem.

– Jag slog upp en random sida i broschyren från Skatteverket och jag fattade ingenting!
– Sen tittade jag på ett program där de gick igenom deklarationen på armeniska och fattade ingenting!

Armeniska sa du? Mmm, men du, har du hittat sidan i broschyren där det står hur man godkänner nu?

– Ja, det här var ju mycket enklare än den random sida jag slog upp förut!

Mmm.

– Men, vilket sätt för att godkänna ska jag välja då? Det här är ju JÄTTESVÅRT! Ska jag godkänna via telefonen, sms eller internet? Ååååååååh.

Hallå, du pratar med en som förberett sin deklaration i veckor. En som har företag. Snacka inte med mig om svårt, du ska ju bara godkänna de siffror som Skatteverket fyllt i. Allt du behöver göra är att välja metod!!!

– Jag tar det här via internet, med säkerhetskod. Du, nu ska man välja om man vill godkänna med kontaktuppgifter eller inte *frustande skratt* Åh jösses, nu tänker jag på hur det blir om alla godkänner sina deklarationer ANONYMT!

*Storskratt* Ja, och så får de lite random gissa vilken deklaration som hör ihop med vem…

Till sist valde den unga deklaranten att godkänna utan kontaktuppgifter och nu ska väl allt vara klart. Någon mer som behöver hjälp kanske?

Könsrollerna i tidningshyllan

Man pratar en del om könsrollerna i leksaksaffären. Att jämlikhetstänket ännu inte förmått rubba hyllorna med skära leksaker till tjejer och svarta till killar. My Little Pony, Barbie och prinsessklänningar. Transformers, bilar och batmandräkter. Och det är sant och mycket förunderligt, då jag tycker att de föräldrar jag träffar är ganska måna om att inte dränka in sina barn i förutbestämda könsroller.

Men varför pratar man så sällan om veckotidningar och magasin? Jag personligen hittar inte en enda tidning jag vill läsa. På damtidningssidan står flera varianter med kvinnonamn eller namn som signalerar mode. Min mamma suckade över dåtidens damtidningar – varav flera fortfarande finns kvar – med bakrecept, stickning och kärleksnoveller. Då skulle man kunna tro att tidningarna skulle genomgå något slags generationsskifte, men nej då, idag handlar tidningarna om matlagning, mode, smink, sex och fitness. Några tidningar försöker sig på att handla om personlig utveckling och jag har t.o.m. sett en businesstidning för kvinnor – men det är ändå alltid med några tips som handlar om utseende och liknande.

På hyllan strax bredvid hittar man tidningar om trädgård och inredning. Av någon anledning känns också dessa kvinnliga? I mina ögon helt ologiskt. Män är väl också med och inreder och fixar med trädgården?

Tidningar om ekonomi och affärer känns ofta som en manlig kostym. Och bredvid dem finns en uppsjö med tekniktidningar, vetenskap och så det som är kvar av begreppet herrtidningar – en slags stylade herrtidningar som jag tror mer påminner om damtidningarna än om forna tiders herrtidningar med lättklädda damer och sex.

Det verkar nämligen som att det enda som egentligen har förändrats i tidningsvärlden är att det inte längre fungerar att sälja herrtidningar med lättklädda damer och sex. Killar som köper sådana tidningar får antagligen skämmas inför sina flickvänner, det ger inte bra status helt enkelt.

Är det något djupt liggande behov som gör att kvinnor och män behöver/antas behöva olika slags tidningar – eller är det så att vi om tio år kommer att se en utveckling mot fler ”unisex”-tidningar där intresse blir viktigare än kön?

Flaskpostar med folk från hela världen

För en vecka sedan skaffade jag iPhone-appen Distant Shore. Man skriver en flaskpost, skickar ut i världen och får kanske tillbaka ett svar från någon man inte känner. Eller så hittar man en flaskpost som någon har skickat. Hur kul kan det vara? Uppenbarligen jättekul eftersom vi är så många som håller på.

Hittills har jag haft kontakt med personer från USA, England, Skottland, Tyskland, Österrike, Nya Zeeland, Brasilien, Singapore, Korea och Japan. Åldrarna är 13 till 60. En del skojar, andra gillar fotboll eller film, en var orolig för att han fått svininfluensan, flera oroar sig för jobb och ekonomi, flera bor på platser där de inte trivs – fast de som bor vid havet verkar trivas. Jag diskuterar religion, skattedeklaration, hundar med rosa kläder och utbyter jobberfarenheter med en som jobbar vid Berlins parlament. Andra yrken är lärare, brandman, kemitekniker, försäljare eller tatuerare.

Det är så kul att se om jag har fått svar!

Skulle det vara någon tråkig som flaskpostar så behöver jag inte svara. Jag bara slänger meddelandet. Och ifall någon skulle vara otrevlig så kan man anmäla det. Men så gott som alla håller en bra nivå. Det tristaste är någon enstaka som försöker göra reklam.

Nackdel? Jag börjar känna mig alldeles förvirrad av så många kontakter och så många samtalsämnen. Det är ganska skönt att pausa ibland.

Meningen med pengar

Pengar betyder mycket för världen. Pengar är känsligt. En del tar totalavstånd från pengar och menar att pengar är roten till allt ont och att människor som bryr sig om pengar är kalla och hjärtlösa.

Andra hyllar en slags kapitalistisk utopi som det främsta samhällssystemet. Allt ska lösa sig med fri konkurrens.

Ganska ofta ser man misstroende mellan dem som har och inte har pengar. I extrema former även hat. Filmen Slumdog Millionaire är en film som skarpsynt beskriver skillnaden mellan att ha och inte ha pengar och vad drivet efter pengar gör med folk. Det är lätt att hata den som har pengar när man själv har mindre. Det är lätt att se ner på den som inte har pengar om man själv har mycket pengar.

Det viktiga är dock inte pengarna i sig, utan vad man gör med sina förutsättningar, hur man beter sig som människa. Det finns säkert många med pengar som verkligen beter sig illa och blir arroganta, nonchalanta och världsfrånvända. Men det är ingen naturlag som säger att man måste bli så därför att man har pengar. Man kan faktiskt ha gott om pengar, uträtta saker som är bra för många, hjälpa till att göra världen till en bättre plats och alltså, efter sin förmåga, visa sin solidaritet med dem som inte har samma förutsättningar.

På sista tiden har jag börjat läsa Petter Stordalens blogg. En norsk entreprenör som äger hotell i både Norge och Sverige, bl.a. på Wisby Hotell på Gotland. Han beter sig som en korsning mellan Emil i Lönneberga och en rockstjärna från det jag har kunnat läsa mig till. Det är spännande att se hur han kombinerar sina ekonomiska framgångar med att engagera sig för frågor om miljö och pälsdjur. Hans engagemang i de frågorna var dock något jag förväntade mig. Det jag inte förväntade mig var hans sätt att skriva om 1 maj och solidaritet. Den som är riktigt cynisk kan förstås avfärda alltihop som något slags publikfrieri – men faktum är att Petter hade kunnat skriva om vad som helst. Han väljer själv.

Och det är precis vad vi alla gör, i stort som smått: vi väljer själva.

Böcker som stannat kvar i minnet

På 60-talet var inte utbudet av barnböcker lika stort som det är idag. Det var mer exklusivt med böcker. För mig var det en glädje att få gå till biblioteket och låna böcker eller att FÅ böcker i present. Bland allt det jag läste som liten är det några böcker som har gjort starkare intryck än andra.

Inga Borgs böcker om Plupp fascinerade mig. Dels själva figuren Plupp med blått hår och röd näsa. Dels de exotiska fjällmiljöerna. Men framförallt djuren. Det var så jag lärde mig att det finns lämlar – även om de kanske inte säger ”äske-teske” som lämmeln i Plupp sa. Och den vita hermelinen med svart svanstipp. Typisk Plupp-kunskap.

En annan figur som stannat i tankarna är Kalle Anka. Tänk så mycket märklig kunskap man fick via den tidningen? Ett ord som det tog flera år för mig att förstå var ”ovärderlig”. Joakim von Anka jagade alltid efter ovärderliga diamanter. Jag fattade inte varför. Om något har ett ”o-värde”, alltså inte är värd något alls, varför är han så envis? En annan kunskap var att man får bättre syn av morötter. Serien där Kalle Anka nästan föräter sig på morötter och får exceptionellt bra syn har för evigt fastnat i mitt minne.

I en gammal trasig sagobok läste jag en saga där en man fångar en kulblixt i en ask med tobak. Blixten gick runt, runt längs ett stängsel, tills mannen fångade blixten. Kan man fånga en kulblixt? Antagligen inte. Och särskilt inte med lite tobak.

Sagan om Isabelle Isprinsessan tyckte jag också mycket om. Jättefina bilder och en gripande berättelse om klumpiga Isabelle som bodde i Islandet där alla åkte skridskor så elegant. Utom Isabelle. Fast sen övar hon. Bildsidan där man ser hur hon övar tyckte jag var riktig fascinerande. Sen får hon prinsen på slutet. Lätt att tolka in könsroller i det, men man kan också se det som att hon ger sig den på något och klarar av det.