Måste alla bloggare tjäna pengar?

Jag har kollat på teve-programmet I love språk där Anette Kullenberg och Anders Rydell diskuterar bloggar med Lotta Jankell. Lite tröttsamt är det att Anette inte direkt kan så mycket om vare sig bloggar eller internetkulturen i stort, men allra mest tröttsamt tycker jag det är att de ofta faller in i resonemang om detta med att tjäna pengar på att blogga. Som att merparten av bloggarna vore betalda bloggare?

Den riktigt stora grejen med bloggar är väl ändå inte att folk kan tjäna pengar på att blogga? Det är kul att bloggen är ännu ett sätt att kunna tjäna pengar genom att skriva, men det utesluter ju inte att det är himla kul att ha en blogg även fast man gör det som en helt obetald hobby. Som jag.

Det häftiga är att bloggen ger ett så gott som gratis verktyg för alla som vill. Här och där dyker det upp bloggare som får fler läsare. Fullt naturligt. Ibland får bloggare inkomster via annonser, ibland anställs de för att blogga för exempelvis en tidning. Den som får betalt är alltid mer styrd än den som inte tar betalt. Det blir en helt annan utgångspunkt för bloggandet. Hur självklart som helst.

Det som knappt alls diskuterades var möjligheten att framlägga sina åsikter. För politiker borde bloggen vara ett perfekt verktyg och flera politiker har nappat på det. För oss som bloggar utan politisk färg är det också ett bra sätt att få formulera det man tycker i sitt ”eget rum” på internet – samtidigt som det är tillgängligt för alla och kan kommenteras. Att få kommentarer är det som påminner en om att man faktiskt har läsare.

Jag har ca 100 besökare om dagen, varav ca 20 är stammisar. En mycket blygsam siffra i jämförelse med succébloggarna – men så lever jag också ett behagligare liv och slipper allt ståhej. Jag tycker det är kul att just de här 20 fortsätter att återkomma till just min blogg. Jämför med om jag en gång varje dag skulle ställa mig på en plats och berätta något och så kom det faktiskt 20 personer och lyssnade. Varje dag! Det är ganska fantastiskt.

Bränder i söder – översvämningar i norr


Som om det inte är nog med bränderna kämpar de samtidigt med översvämningar i norra Australien. Too much of everything and in the wrong places.

Bränderna i Australien

(Jag ber om ursäkt för att det här inlägget har blivit lite rörigt med alla uppdateringar här och där)


View Larger Map

Kartan visar sydöstra delen av Australien. De blå markeringarna på kartan visar platser där folk avlidit pga bränderna. De röda flammorna visar var det brinner.
————————————————-

Uppdatering onsdag 11/2: jag vill påpeka att den kartan ovan inte har fortsatt att aktualiserats, men den visar de bränder som var i helgen 7-8 februari så jag låter den stå kvar. Kartan nedan ska så vitt jag begriper fortsätta att uppdateras:

Min syssling Monica bor i Melbourne. Hon är iväg på semester och befinner sig utanför de områden som brinner. Trots det kan jag inte låta bli att hålla koll på bränderna där nere. jag tycker det är riktigt läskigt att läsa beskrivningar om hur det ”rullade in ett eldklot” eller hur det regnade brinnande flagor. Hoppas de får stopp på bränderna snart!

Uppdatering 8/2: jag märker att det är flera som söker information om bränder i Australien som hamnar här. Dess värre visar den här kartan bara bränderna i Victoria (den 7-8/2), men det brinner också i New South Wales. Jag hittar ingen bra karta över bränder i New South Wales, men det finns i alla fall en sida där de listar sådan information, ifall någon har nytta av den?

Sätta prislapp på naturen?

Greg Morrison vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg har skrivit en rapport om Mälarens värde. Han har tagit in aspekter som dricksvatten, men också områdets värde för friluftsliv. Det här kan man läsa om i Svenska Dagbladet. Han kom fram till att Mälaren är värd ungefär 40 miljarder.

Överför tanken till Gotland. Tänk om vi skulle räkna ut ett värde för de områden Nordkalk vill bryta kalksten på eller för de platser där entreprenörer vill exploatera för turism? Då kan man ställa siffra mot siffra och få ett resonemang som blir mer konkret än om den ena faktorn alltid är ett slags diffust ”värdemoln”.

Frågan om att namnge

Den 1 december skedde ett tragiskt skottdrama på Brucebo strax norr om Visby. Händelsen kom som en chock och självklart undrade alla vem som skjutit. Bara för att man angav platsen Brucebo så behövde det ju inte vara exakt på fastigheten Brucebo det hade skett – det skulle ha kunnat vara i dess närhet. Om man tänker efter så finns det ett antal personer som bor där. Vem av dem var det som var inblandad?

Skulle man i media kanske inte ha sagt att det var just på Brucebo? Nja, det var ju lite svårt att dölja eftersom alla som passerade nedfarten till Brucebo på Lummelundsväg den dagen knappast missade alla polisbilar som stod där. De som skulle till Själsö eller Brissund måste ta en annan nedfart för att komma hem.

Brucebo är förknippat med Torbjörn Axelman och har så varit så länge jag kan minnas. Om det då inte går att mörka med att det var platsen Brucebo så är Torbjörn den första man kommer att tänka på, men så länge jag inte visste höll jag öppet för att det kunde vara någon som bodde i närheten. Jag hörde till och med ett rykte om att det skulle vara en knarkuppgörelse – som med facit i hand bara var ett fantasifullt påhitt utan någon som helst förankring i verkligheten.

I det här fallet hade Torbjörn kontaktat Gotlands Allehanda veckan innan, vilket underlättade deras beslut att namnge gärningsmannen. Han ville att de skulle skriva historien om hur han måste lämna sitt älskade Brucebo. Även om han inte tagit den här kontakten tycker jag att det var bra att så snabbt få reda på vem det var. Så snart man vet, blir gärningsmannen en människa. En människa med en bakgrund och inte bara någon odefinierad läskig och farlig typ. Händelsen blir något som man enklare kan förhålla sig till.

Den som ytterst fattade beslutet om att namnge var den då nytillträdde chefredaktören på Gotlands Allehanda, Peter Wennblad. Det var ett kontroversiellt beslut att fatta på en plats som Gotland och han har fått utstå en del kritik.

I veckan har en känd gotländsk manlig artist på 45 år åtalats för grov kvinnofridskränkning av sin sambo. Det är den tredje kvinnan han misshandlat. Så snart den nyheten kom började jag fundera på vem det är, personen är två år yngre än mig – nog borde jag veta? Men jag har faktiskt inte en aning om vem det är och jag tycker det är obehagligt.

I dagens krönika i Gotlands Allehanda skriver Peter Wennblad:

Frågan är om den tredje kvinnan hade flyttat hem till honom, om vi hade agerat annorlunda.

I vilket fall: Fälls han igen kommer GA att skriva ut vem han är. Att skydda ytterligare kvinnor mot att råka illa ut är, i alla fall i min värld, så mycket ”uppenbart allmänintresse” det över huvudtaget kan bli.

Att skydda ytterligare kvinnor mot att råka illa ut är en bra poäng med att namnge. En annan poäng är att Gotland är litet, vi har inte så rysligt många kända gotländska manliga artister i 45-årsåldern. Just nu tror jag inte att det känns så bra att vara en känd manlig gotländsk artist i 45-årsålder oavsett om man är gärningsman eller inte. Jag tycker inte att det är särskilt hänsynsfullt att alla andra manliga gotländska artister på 45 år nu hamnar i kretsen av de misstänkta. Felaktiga rykten har en tendens att hänga sig kvar.

Som jag ser det är det oftast mest praktiskt att säga som det är. Till och med mest schysst mot gärningsmannen, eftersom han då inte kan skydda sig bakom anonymitetens mask utan stå upp och möta verkligheten utan falskspel. Kanske är det det som måste till för att en sådan person ska inse att han måste ändra sitt beteende?

Om ni vill läsa de inlägg jag skrev i början av december kan ni klicka HÄR.