När man går på teater går man på teater. Man vet att man utsätter sig för en teatertrupp som i bästa samförstånd med publiken kommer att låtsas händelser, tankar och känslor. Jag har en gång sett en kvinnlig skådespelare som plötsligt gjorde en liten happening bland alla människor som väntade in kvällsbussarna i Uppsala Centrum. Hon ställde sig och skrek ut en liten monolog och det med sådan kraft att alla först hickade till och sen log vi – för vi fattade.

För mig hänger konstbegreppet ihop med det där att betraktaren fattar. Man behöver inte fatta vad konsten går ut på, men man måste fatta att det är konst, påhitt, föreställning på något sätt.

Om inte den faktorn finns med så kan vi alla utföra vad som helst och efteråt säga ”det var ett konstprojekt jag håller på med, jag ber om ursäkt, jag kan inte berätta vad det går ut på just nu, men ni kommer att förstå mer när ni läser min rapport som kommer om ett halvår”.

Vi kan kasta tomater på grannen. Konst. Vi kan rispa tjugo parkerade bilar med en skruvmejsel. Konst. Vi kan lura i en buske, hoppa fram och skrämma gamla tanter. Konst. (Jag ber om ursäkt för hjärtinfarkten, men det här var konst, sorry). Vi kan skriva rasistiska slagord på Röda Korsets föreningslokal. Konst. Vi kan kräkas bland rea-strumporna på Lindex. Konst. Vi kan placera en främmande persons hand i en het smörgåsgrill. Konst. Vi kan starta ett krig och bomba med vit fosfor. Konst.

Om det vore så som Johanna Rytell skriver på Newsmill i sitt försvar av konstfackseleven, nämligen att allt är tillåtet i konsten, så kan vi lika gärna lägga ner hela idén med att bygga ett samhälle med regler, etik och moral. Vi bara skiter i alltihop, beter oss som svin och kallar det för konst. Det är stor skillnad på att tillåta allt i konstens namn och på att låta konsten ifrågasätta allt. Att konst ifrågasätter är okej. Att spela psyksjuk på det sätt som konstfacksstudenten Anna Odell gjorde är enligt min mening inte okej.

Överläkaren David Eberhard på S:t Görans psykakut har skrivit en bra artikel om det här i Dagens Nyheter.

Hanne Kjöller har i samma tidning skrivit en bra ledare om ett verkligt möte med en ung kvinna som verkligen stod i begrepp att hoppa från en bro.

Och i samma anda som Gorilla-filmen nedan, har Cadbury också gjort en film med två barn som fördriver tiden i väntan på fotografen…