Katten Silver tyckte det var för kallt att ut och gå. Han satte sig som en dekoration i fönstret i stället.
Isen håller på att lägga sig i hamnen.
Framtiden energi snyggade till sig mot den apelsinfärgade himlen.
Det finns de som bor så här i Kappelshamn…
Här är det hemliga grejor. Glöm att ni någonsin sett bilden. Försök inte leta upp platsen. OK?
Idag snöar det. Det är lite skönt. Det märks direkt på luften inomhus att den blir torrare och varmare, så märkligt nog känns det varmare inomhus när det snöar, än när det är ett par plusgrader och fuktigt ute. Ännu bättre om det yr i snö i husets springor så att det blir tätt och välisolerat.
Om det ändå är kallt, så kan det gärna vara lite snö så att man mentalt fattar att det är kallt och sätter på sig lämpliga kläder.
Jag har just läst Ronnie Sandahls krönika Mobbing som affärsidé i Aftonbladet. Han syftar till personer som media betalar för att ”vara roliga”. Han klargör bland annat att humor används som ett mobbingvapen. Att det alltså inte upphör att vara mobbing bara för att det finns några som ”tycker det är kul”. Det är ju nämligen precis så som mobbare i alla tider resonerat: det är bara på kul. Och så puttar man lite på mobboffret som förväntas skratta med för att intyga att det minsann är så kul. Mobboffret vill väl inte framstå som humorbefriad, eller?
Jag håller med Ronnie till hundra procent. Jag fattar inte hur media kan vara så cyniska att de betalar de här kräkmedelshumoristerna för att utsätta folk för mobbing. Är de ansvariga på media så obegåvade att de inte begriper att det ÄR mobbing? Eller ansluter de sig till grupptrycket och vill ingå i den sociala acceptansen så att de minsann vill framstå som så roliga och rätt att de minsann förstår humorn i det hela?
Grejen är att media tjänar pengar på det här. Genom att betala mobbaren belönar, uppmuntrar och motiverar de dennes beteende så att denne växer och stärks i sin roll som allsmäktig humor-mobbare. De göder upp mobbar-svin som girigt mumsar i sig berömmelsen. Kanske drabbas mobbaren någon gång av dåligt samvete – men hey, då lockar media igen med feta belöningar! ”Mobba på vår lilla gullegris, vår gullklimp, som genererar fler läsare och det är det enda som räknas.”
Alla vet innerst inne att det här är fel. Ändå fortsätter det. Absolut totalt helsjukt. Finns det verkligen någon som mår bra av det här?
En ung man, född 1980, sticks ner med en brödkniv när han försöker skydda sin vän från några otrevliga provokatörer. Från nyårsfest till tragedi. Kvar finns en hustru och en liten dotter. Och förstås alla andra som ingick i den avlidnes familj- och vänkrets. Obegripligt. Overkligt. Orättvist.
Läs artikel i Gotlands Tidningar.
Jag kollade in januarihoroskopet på Astrologyzone och för mig som är vattuman inleds det med följande rader:
After a long wait, your golden year has arrived, dear Aquarius! On January 5, Jupiter will enter Aquarius and crown you the celestial favorite, a title you have not held since 1997.
Det låter ju bra. Om man inte vet att just 1997 var det värsta året i mitt liv – dock varvat med flera bra saker också.
1997 var första gången i mitt liv som jag åkte ambulans – det såg läskigare ut än vad det var, men det var starten på ett år med fler besök på akuten varav den mest traumatiska omgången var när min mamma fick hjärnblödning den 29 juli och avled på morgonen den 30 juli. Hela min värld tappade fotfästet då. Fler händelser i den stilen fyllde vår tillvaro ända till mitten av sommaren 1998.
Parallellt var 1997 det år då jag i en astrologisk prognos – en sådan där som var uträknad exakt efter min födelsetid och födelseplats – läste på TRE olika ställen att jag skulle få oväntade pengar. Jag skrattade rått när jag läste det, för ekonomin var på den tiden riktigt kass och det kändes som ljusår bort att pengar skulle ramla över mig. Men det gjorde de! Vi snackar inte om miljoner utan pengasummor som kom till oss i form av överraskande stor beställning av våra böcker, förlagsavtal och en gåva. Pengar som precis räddade upp vår tillvaro ett tag.
1997 var också det år då jag fick chans att med professionell hjälp spela in tre låtar som en del i mitt sorgearbete (de tre längst ner i listan). Det var en stor glädje samtidigt som sångerna accentuerade sorgen ännu mer. (Och ja, ni som är trogna bloggläsare har kanske lyssnat på dem för länge sen, men ändå).
Så, hur ska jag ställa mig till den här prognosen tro? Jag ska börja med att läsa hela prognosen i alla fall.