När jag läste den här artikeln i Dagens Industri klarnade ett och annat. Jag har aldrig riktigt fattat varför en del väljer att bo där de bor år ut och år in trots att de inte kan skaffa den utbildning de vill ha, inte hittar ett jobb de trivs med eller inte träffar sin livskamrat.

Min mormor flyttade från Närpes i Österbotten till Sandviken. Min mamma flyttade från Kaskö i Österbotten till Östervåla i Uppland när mormor etablerat sig där. Mormor hann därefter flytta till Alva på Gotland och sedan till Österfärnebo i Gästrikland.

Så snart mamma blev vuxen flyttade hon till Gotland. Pappa och mamma flyttade sedan till Sala och därefter Vittinge på fastlandet. Min syster flyttade till Sala för att jobba och sedan till Uppsala. 1968 flyttade vi till Gotland och då var jag med. Min bror hann bara landa här så fick han istället jobb i Sundsvall. Min syster träffade en gotlänning som läste i Uppsala så de bodde där, men byggde så ett hus här på Gotland. Sen skiljde hon sig och flyttade tillbaka till Uppsala.

Jag flyttade till Uppsala efter gymnasiet. Sen hem till Gotland en kort sväng och så Uppsala igen, därpå Växjö där jag stannade i 12 år innan jag återvände till Gotland 2001. Innan jag flyttade till Växjö hann min syster flytta till Solna och när jag bodde i Växjö flyttade hon till Sorunda.

På Gotland har jag bott i Alva, i Roma, hade sommarstuga i Gnisvärd, sen Burge Lummenlunda – där vi bodde den första tiden då vi flyttade tillbaka till Gotland, sen Slite och så Kappelshamn.

Det finns massor av människor som har flyttat avsevärt mer och längre än vad vi har gjort i min familj. Men det finns också väldigt många människor som aldrig skulle få för sig att flytta ens några mil… Det där har jag aldrig fattat. I mina ögon känns det lite bortskämt att bara bestämma sig för att man minsann ska bo kvar och så lägger man ansvaret på någon annan, samtidigt som man plockar ut ersättningar från olika håll.

Men så läste jag den här artikeln och insåg att det finns en poäng med att stanna kvar. En poäng som trots allt handlar om att man tar ansvar för sin egen överlevnad: tillgången till nätverket. Nätverket är guld värt och är antagligen den viktigaste resursen vi har för att skaffa oss jobb och annat. Så okej då. Jag fattar lite.

Det jag ändå inte riktigt fattar är att folk är så onyfikna på hur det skulle vara att bo någon annanstans?

Nu har jag tittat på TV4 Fakta där de visade Timmarna efter tsunamin. Programmet handlar om flodvågskatastrofen och de svenska myndigheternas agerande. Man skulle kunna tänka sig att den här händelsen skulle ha lagt sig lite nu, att jag kanske skulle kunna ha en större förståelse för de svenska myndigheternas passivitet, nonchalans och inkompetens – men nej. Det är fortfarande lika obegripligt och upprörande.

Alla förstod vad som hade hänt utom de som satt högst upp i ansvarstrappan = de som skulle ha gett klartecken till olika räddningsaktioner.

Ingen kan rå över att det uppstår en naturkatastrof, men att UD och regeringen inte agerade i proportion till det inträffade, det är skamligt.