Jag förstår att tidningsfolk har en nostalgisk ådra som gör att de blir lite ledsna i ögat när de tänker på att papperstidningen är på väg att fasas ut, men det förvånar mig att de samtidigt är så fastlåsta i sitt uppdrag att de inte tar in de digitala tidningarnas möjligheter.

Sjätte december bloggade jag om att Aftonbladets digitala utgåva var er lönsam än pappersutgåvan – läs gärna de blogginlägg jag länkat till också.

Självklart går det att tjäna pengar på digitala tidningar, men då måste man ställa om antennerna och börja se möjligheter istället för att snyfta över papperstidningarna. Jag blir jättetrött när jag läser och lyssnar på reportaget på Radio Gotland. Vad är det som gör att den lokala tidningsredaktionen får panik medan jag rör mig fritt i den digitala världen och tycker det är toppenskönt att slippa hiva runt högar med papperstidningar i mitt hus? Ni kan läsa om hur iPad förändrat mina vanor i ännu ett annat blogginlägg. Hur kan det komma sig att de som är i branschen verkar vara så onyfikna på framtiden?

Jag blir oroad när de tror att papperstidningen på Gotland ska överleva till 2030. Det är 18 år till. Tänker de sig att det är min generation som ska vara de sista pappersläsarna eller? Fast min generation och äldre är de som ökar mest som användare av Facebook till exempel. Alla blir mer digitaliserade. Om man är gammal och ser dåligt är det kanske lättare att läsa sin tidning på en iPad där man enkelt kan förstora texten och har belysningen inbyggd, än att man ska prassla med tidningar? Om inte lokaltidningen fattar galoppen och bestämmer sig för att bli toppenbra på digitala media så kanske vi inte har någon lokaltidning alls i framtiden. Det är vad som oroar mig.

Jag tycker att Johan Hakelius har skrivit en uppfriskande krönika ”Starta under-, medel- och överklassafari!”.

Det är lätt att ställa sig negativ till ett sådant påhitt som Överklass-safari, men jag måste säga att jag delar Johans uppfattning ”Sverige har sällan haft ett bättre tillfälle att främja förbrödring och förståelse över klassgränserna. Allt hänger på vår attityd. Ska vi verkligen låta en sådan möjlighet gå oss förbi?” (Även om han för all del kanske skrev den med glimten i ögat)

Det är så mycket som vi som bor i Sverige inte vet om varandra. Vi lever i så många parallella kulturella verkligheter. Och paradoxalt nog kan det ibland vara ett kulturellt större avstånd till grannen än till en person som ekonomiskt, intressemässigt och yrkesmässigt befinner sig i ett annat land. Och alla trampar vi runt i våra verklighetsbubblor och tycker att de är normala. Det är så mycket vi inte vet.

Det jag tycker är god mat, finns det folk som rynkar på näsan åt. När jag engagerar mig i olika frågor, finns det folk som tycker jag är jobbig. De kläder jag köper framstår som ett skämt för en del. Och så vidare.

Samtidigt finns det stunder då jag själv känt mig som ett frågetecken. Som den gången Alice och jag var tvungna att snabbt få i oss lite mat så att vi kastade oss in till en korvkiosk och beställde korv med pommes frites. Vi satte oss på serveringen och när servitrisen kom med maten så sade hon vänligt ”Firar ni skolavslutningen?”. Det gjorde vi inte. Om vi hade firat skolavslutningen hade vi valt annan mat. Den här maten var bara en nödlösning. Det kändes ofint att svara något annat än ”Ja, det gör vi!”, men jag minns faktiskt inte om vi lyckades få till det svaret. Vi blev så häpna.

Eller som när jag glömmer bort att min digitala Apple-värld inte är självklar för alla andra. När jag träffar en person som inte direkt vet vem Steve Jobs är. Någon som inte riktigt har koll på det här med iPods, iPhones och iPads. Någon inte begriper varför jag alltid har minst en gadget med mig – eller, de skulle förstås inte använd ordet ”gadget”.

Jag känner en som intresserar sig för vattenhalten i morötter, en som vill tatuera hela kroppen, en som gillar amerikanska bilar, en som klarar ekonomin med fiffiga knep som att tvätta wettexdukar i maskin, en som försöker trappa ner sina trettio bolag. Det finns alla sorter och ibland kan man häpna över det som känns olikt. Men oftast hittar man det som är gemensamt. Det är då som man förstår att det är tillfälligheter som skapat vilken typ av verklighetsbubbla vi befinner oss i. Tillfälligheter och egen vilja.