Jag är absolut en förespråkare för att vi ska eliminera de mest fyrkantiga könsrollskonserverande beteenden som får både tjejer och killar att stelna i roller som de inte trivs i. Men jag tycker också att det är allas rättighet att veta vem man är. Man behöver någon slags beskrivning på vad det är att vara flicka respektive pojke. Inte för att man måste följa beskrivningen till punkt och pricka, men för att man ska ha något att förhålla sig till. Hur är jag som tjej/kvinna i förhållande till den generella bilden av tjejer/kvinnor? Hur är du som är kille/man i förhållande till den generella bilden av killar/män?

Vi bär alla med oss grundläggande egenskaper för människans överlevnad genom fortplantning, där ingår att vi gör mysko parningsritualer – precis som vilket annat djur som helst – och det blir rent biologiskt väldigt förvirrande om båda parter skulle bete sig likadant.

Tanja Bergkvist har skrivit en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet. Jag läser att det finns dagis där man plockat bort dockor, bannlyst ”hjältesagor” och förbjudit flickor att ha gymnastikdräkt med volang. Om det är sant så fattar jag inget. Är det inte viktigt både för pojkar och flickor att öva sitt framtida föräldraskap på dockor? Är det inte fullt möjligt att uppmuntra tjejerna att agera sagohjältar i leken? Och vore det inte bra om det inte uppstod panik i leden om en fyraårig kille vill ha rosa kläder med pynt på gymnastiken?

Vitsen måste väl vara att vi ska ge utrymme för fler att hitta sin personlighet utan onödigt stelbenta och könsrollskonserverande pekpinnar? Inte att vi ska uppfostra en generation barn som uniformeras att bli lika, både i klädval, sagoval och lekval.

”Kapitalisterna vill privatisera vinsterna och socialisera förlusterna”, säger förre statsministern, Ingvar Carlsson. Intervjun kan du se på Realtid.se.

Kajsa Ekis Ekman recenserar i Aftonbladet Fredrik Virtanens bok Kraschad och skriver:

Det får mig att fundera över hur paradoxalt det är att trots att kapitalismen är cyklisk, så är dess tänkande linjärt. Kriserna är inbyggda, men förträngda. När det ”kraschar” är ingen förberedd, folk kastar sig ut genom fönstren, hur kunde det hända – sedan förträngs det igen och nya generationer av tillväxtpersonligheter växer upp.

Jag förstår inte logiken i att vi med skattemedel ska gå in och rädda branscher där man byggt upp sådana här ”tillväxtkulturer” där man glatt delar ut vinster till aktieägarna och bonusar till cheferna oavsett vad som händer. Det ger en dålig smak i munnen.