Kulturfolk versus företagsfolk

Då och då hamnar jag i situationer då personer från kultursektorn av olika skäl ställer sig lite aviga till företags-tänk. Kulturfolket har ganska många fördomar om företagsfolket. Företagsfolk har säkert en hel del fördomar om kulturfolk också, men jag tror att företagsfolk generellt sett är mer nyfikna på kulturfolket än tvärtom.

Jag tror att det finns så mycket som vi har gemensamt med varandra vad gäller att jobba hängivet för det man tror på och också i det att man måste sälja för att överleva.

Jag har försökt diskutera försäljning med en teateransvarig som blockerade sig totalt om jag använde de vanliga marknadsföringstermerna. Termerna hade inget med den här personens verksamhet att göra, tyckte kulturpersonen. Fast ändå var den här personen i mina ögon sett väldigt marknadsmedveten och jobbade på många sätt smart för att sälja in sin föreställning. Men för att kunna diskutera det här måste jag välja andra ord.

En skådespelare nämnde lite om sina mål och drivkrafter. Uttryckt mycket i termer av en inre resa och att få testa gränserna för ens förmåga. Jag tror att skådespelaren därmed ville markera en skillnad mot det som jag sysslar med. Fast jag ser mest likheter.

Grejen är att det finns olika sätt att jobba och vara, oavsett om man driver företag eller står på en scen. En del jobbar för att nå ytlig framgång där man mäter resultatet i pengar och prylar. Andra jobbar för personlig framgång där man mäter resultatet efter sina egna inre mål. Samtidigt behövs pengar för att nå de flesta av ens egna inre mål.

Jag tror att kulturfolk och företagsfolk har en hel del att lära av varandra. Inte för att vi egentligen är så olika, utan för att vi uttrycker det vi håller på med från olika begreppsvärldar. Att höra någon berätta om något man känner igen sig i, fast med ovana ord, skärper sinnena.

En jul med tillsatser? Ja tack!

Sedan en tid bedrivs häxjakt på E-numrerade tillsatser i mat. Ju färre E:n desto bättre är ledstjärnan och det är lätt att bli en finare människa genom att haka på trenden och satsa på en ”E-nummer-reducerad Jul” och liknande.

Egentligen har den här jakten kommit och gått genom åren och det positiva är att man gör folk uppmärksam på att det finns tillsatser i mat och att det för vissa produkter är lite väl långa listor… Det negativa är att man skrämmer upp folk så att de tror att alla tillsatser är av ondo. Så är det ju inte. Läs Marie-Louise Danielsson-Thams utmärkta debattinlägg i Dagens Nyheter. Hon är professor i livsmedelshygien.

Vi som har varit med ett tag minns Björn Gillbergs kamp på 1970-talet mot nitrittillsats i charkvaror. Både de svenska och europeiska livsmedelsmyndigheterna har dock vägrat att plocka bort natriumnitrit från den tillåtna listan. Anledningen är enkel – ett antal människor skulle i så fall avlida i botulism.

Jag kollade i ett par av bloggarna som länkar till hennes debattinlägg och en av dem anför att problemet med just nitrit skulle vara löst om vi bara kan garantera en obruten kylkedja plus att bakterien som orsakar botulism dör när man upphettar korven. Så är det förstås i den bästa av världar. I den vanliga världen skvalpar några Hot Dogs runt i en ryggsäck under en hel dags vandring innan man slår sig till ro och grillar korv. Märkligt nog har tio korvar under själva vandringen reducerats till sju? Det är lätt att fnysa över tillverkarnas sätt att hantera korvarna, men om jag vore mamma till den unge som råkat tugga i sig ett par råa korvar under en vandring, så skulle jag vara väldigt glad över att det fanns nitrit i korven…

Vill du läsa mer E-nummer-kritik så har Konsumenter i Samverkan samlat en massa länkar.

Att vara 60-talist

Jag är född 1962. Då fanns det pengar till allt möjligt i samhället och någonstans på 70-talet började man skära ner. Och så har man fortsatt att skära ner sedan dess? Det är ju märkligt att det finns något kvar…

I alla fall. Ibland känns det som att vi som är födda på 60-talet skiljer oss mycket från tidigare generationer därför att vi är fostrade under en tid färgad av hippies, Röda Bönor och andra fräsiga jämställdhetsivrare, en ny syn på barn, en ny syn på miljö och en lite mer avspänd attityd till det mesta. En generation klädd i jeans.

Ändå är det vi som idag är i den ålder som besitter många av de viktiga posterna i samhället. Har man blivit kommunstyrelsens ordförande är det kanske inte lika ofta jeans på jobbet, men det är mer ”jeans i själen” om ni förstår hur jag menar. Kanske är det så att generationerna innan oss fick tydligt inpräntat att man hade en plikt att bli framgångsrik – därför att det plötsligt öppnades en massa möjligheter med studier och annat? Medan vi som är födda på 60-talet har varit lite mer avspända inför det här?

När tidigare generationer har kämpat hårt för att förändra könsrollerna, har vi enklare kunnat forma våra könsroller så som vi vill ha dem.

Om vi blickar åt andra hållet, till de generationer som är födda senare är det två områden som gör mig lite förvånad: teknik respektive musik.

  • Det är jättehäftigt att barn födda på 90-talet har kunnat växa upp framför en dator och lära sig att använda tekniken som något självklart. Det som förvånar mig är att de som är födda på 70- och 80-talet ibland verkar förvirrade inför tekniken. Som att de först ville bjuda motstånd och därför kom lite på efterkälken. Det gäller inte alla, men tillräckligt många för att jag ska bli förvånad. Jag är ju äldre och kan ofta mer? (Och nu menar jag inte specialistkunskaper, utan nivån på vardagskunskapen om datorer)
  • Sen har det verkligen hänt något med musiken. När jag växte upp var musik något som hängde ihop med generationerna. Idag har många åldersgränser för musik suddats ut. Det finns några extremvarianter som fortfarande är åldersanknutna, men annars kan jag som är född 1962 utan ansträngning gilla många av Alice favoritlåtar, fast hon är född 1990. Så där var det inte när jag var arton. En person som var trettio år äldre än mig hade självklart annan musiksmak.

Grattis Kevin!

Men jösses. I kväll måste väl Peter Jidhe ha satt något slags rekord i seeeeeeeeeeeeeeeeeegt sätt att avslöja vem som vann Idol? Det är ett under att Alice och Kevin klarade sig från att svimma av ren anspänning.

Som väntat var det Kevin som vann Idol. Alice var en värdig motståndare, men Kevin har ett varmare sätt att öppna upp mot publiken. Det är lätt att gilla honom. Det ska bli spännande att de fortsättningen på hans karriär!

Skön stämning i Lassemaja

(På bilden står huvudrollsinnehavarna Matilda Grahn och Teodor Runsjö,
samt en kvinna från Filminstitutet. Jag tog bilden med mobilen)

Nu har Roine och jag varit på Biografen Roy i Fårösund och sett världspremiären av Lassemajas Detektivbyrå – Kameleontens hämnd. En barnfilm förvisso, men mycket välgjord och läääääskig.

Det är lite som de här gamla inrökta, svartvita deckarna, fast det är barn som är deckare och istället för ett kontor i New York, har de sitt kontor i Valleby. Jag är mycket imponerad av hur de har byggt upp ett fejkat litet samhälle som känns så verkligt.

Jag har inte läst Lassemaja-böckerna och inte sett julkalendern så jag hade inte en aning om hur själva storyn skulle vara upplagd, men den var välskriven och klurig utan att bli så där rättrådigt klämkäck som det kan bli när barn har huvudrollen. Filmen är absolut sevärd! Grabba genast tag i ett par barn nära dig och boka biljetter till premiären den 19 december.