Då och då hamnar jag i situationer då personer från kultursektorn av olika skäl ställer sig lite aviga till företags-tänk. Kulturfolket har ganska många fördomar om företagsfolket. Företagsfolk har säkert en hel del fördomar om kulturfolk också, men jag tror att företagsfolk generellt sett är mer nyfikna på kulturfolket än tvärtom.

Jag tror att det finns så mycket som vi har gemensamt med varandra vad gäller att jobba hängivet för det man tror på och också i det att man måste sälja för att överleva.

Jag har försökt diskutera försäljning med en teateransvarig som blockerade sig totalt om jag använde de vanliga marknadsföringstermerna. Termerna hade inget med den här personens verksamhet att göra, tyckte kulturpersonen. Fast ändå var den här personen i mina ögon sett väldigt marknadsmedveten och jobbade på många sätt smart för att sälja in sin föreställning. Men för att kunna diskutera det här måste jag välja andra ord.

En skådespelare nämnde lite om sina mål och drivkrafter. Uttryckt mycket i termer av en inre resa och att få testa gränserna för ens förmåga. Jag tror att skådespelaren därmed ville markera en skillnad mot det som jag sysslar med. Fast jag ser mest likheter.

Grejen är att det finns olika sätt att jobba och vara, oavsett om man driver företag eller står på en scen. En del jobbar för att nå ytlig framgång där man mäter resultatet i pengar och prylar. Andra jobbar för personlig framgång där man mäter resultatet efter sina egna inre mål. Samtidigt behövs pengar för att nå de flesta av ens egna inre mål.

Jag tror att kulturfolk och företagsfolk har en hel del att lära av varandra. Inte för att vi egentligen är så olika, utan för att vi uttrycker det vi håller på med från olika begreppsvärldar. Att höra någon berätta om något man känner igen sig i, fast med ovana ord, skärper sinnena.

Jag är född 1962. Då fanns det pengar till allt möjligt i samhället och någonstans på 70-talet började man skära ner. Och så har man fortsatt att skära ner sedan dess? Det är ju märkligt att det finns något kvar…

I alla fall. Ibland känns det som att vi som är födda på 60-talet skiljer oss mycket från tidigare generationer därför att vi är fostrade under en tid färgad av hippies, Röda Bönor och andra fräsiga jämställdhetsivrare, en ny syn på barn, en ny syn på miljö och en lite mer avspänd attityd till det mesta. En generation klädd i jeans.

Ändå är det vi som idag är i den ålder som besitter många av de viktiga posterna i samhället. Har man blivit kommunstyrelsens ordförande är det kanske inte lika ofta jeans på jobbet, men det är mer ”jeans i själen” om ni förstår hur jag menar. Kanske är det så att generationerna innan oss fick tydligt inpräntat att man hade en plikt att bli framgångsrik – därför att det plötsligt öppnades en massa möjligheter med studier och annat? Medan vi som är födda på 60-talet har varit lite mer avspända inför det här?

När tidigare generationer har kämpat hårt för att förändra könsrollerna, har vi enklare kunnat forma våra könsroller så som vi vill ha dem.

Om vi blickar åt andra hållet, till de generationer som är födda senare är det två områden som gör mig lite förvånad: teknik respektive musik.

• Det är jättehäftigt att barn födda på 90-talet har kunnat växa upp framför en dator och lära sig att använda tekniken som något självklart. Det som förvånar mig är att de som är födda på 70- och 80-talet ibland verkar förvirrade inför tekniken. Som att de först ville bjuda motstånd och därför kom lite på efterkälken. Det gäller inte alla, men tillräckligt många för att jag ska bli förvånad. Jag är ju äldre och kan ofta mer? (Och nu menar jag inte specialistkunskaper, utan nivån på vardagskunskapen om datorer)
• Sen har det verkligen hänt något med musiken. När jag växte upp var musik något som hängde ihop med generationerna. Idag har många åldersgränser för musik suddats ut. Det finns några extremvarianter som fortfarande är åldersanknutna, men annars kan jag som är född 1962 utan ansträngning gilla många av Alice favoritlåtar, fast hon är född 1990. Så där var det inte när jag var arton. En person som var trettio år äldre än mig hade självklart annan musiksmak.