Det riktigt knepiga i mitt liv här på Gotland är att hantera den ”riktiga verkligheten”, alltså den verklighet jag möter i mitt vardagliga liv och kontrasten med den ”omskrivna verkligheten”, alltså den som förmedlas via radio och tidningar. Det verkar nämligen ofta som att det är två olika världar.

I min riktiga verklighet möter jag allt från grannar, lanthandlare, lokal bankpersonal, idrottsförening, sockenförening, utbildningsanordnare, filmstudiofolk, byggentreprenörer, bagare, politiker, restaurangägare, bibliotekarier, musiker, datanördar, friluftsfolk, tjänstemän och många många fler. Jag tycker att det är en rik samling människor från flera olika håll och på olika nivåer. Det är inte som att jag går runt i en isolerad bubbla precis. I den här verkligheten är folk glada, intresserade, engagerade och till och med entusiastiska och många gånger har man stor insikt och förståelse för att det är vi alla tillsammans som måste hugga i om vi ska kunna få bra saker att hända på Gotland.

I den omskrivna verkligheten är det mesta gnälligt och besvärligt. Till exempel som i dessa dagar då Gotlands logotyp har blivit klar. Det är så många människor som är glada och uttrycker sin uppskattning i den ”riktiga verkligheten”, men i media syns av någon anledning mest de som är kritiska.

Därför blev jag glad när jag läste Lars Bäckmans insändare i Gotlands Allehanda där han försvarar logotypen och han gör det just med insikt och förståelse för de förutsättningar vi jobbat efter. När man jobbar med uppdrag inom reklam, information och grafisk form är det alltid förutsättningarna, kundens önskemål eller annat underlag som är arbetsbeskrivningen. Vi har inte precis ryckt fram Gotlands logotyp ur rockärmen.

Jag blir också glad när jag läser Eva Bofrides ledare och Jerry Arestams insändare.

Jag läser på Salong K att svenska kvinnor är sämst i världen på att skryta och att hemligheten bakom en snabb karriär är att just skryta.

Det beror väl sig på vad man lägger in i begreppet skryta? Om det är att skrodera, överdriva sin förmåga och rent av fara med en del överlagda osanningar, så tycker inte jag att det är någon bra idé. Sådana mäniskor blir vandringsskämt av typen ”mycket snack och lite verkstad”.

Om det är att helt enkelt berätta vad man kan vid lämpliga tillfällen så är det ju självklart att man gör det. Gör inte folk det? Men, då är det inte i mina ögon skryt, utan snarare en slags varudeklaration. Det är rysligt praktiskt om folk berättar vad de kan, eftersom det är få av oss som behärskar telepati.