Två verkligheter?

Det riktigt knepiga i mitt liv här på Gotland är att hantera den ”riktiga verkligheten”, alltså den verklighet jag möter i mitt vardagliga liv och kontrasten med den ”omskrivna verkligheten”, alltså den som förmedlas via radio och tidningar. Det verkar nämligen ofta som att det är två olika världar.

I min riktiga verklighet möter jag allt från grannar, lanthandlare, lokal bankpersonal, idrottsförening, sockenförening, utbildningsanordnare, filmstudiofolk, byggentreprenörer, bagare, politiker, restaurangägare, bibliotekarier, musiker, datanördar, friluftsfolk, tjänstemän och många många fler. Jag tycker att det är en rik samling människor från flera olika håll och på olika nivåer. Det är inte som att jag går runt i en isolerad bubbla precis. I den här verkligheten är folk glada, intresserade, engagerade och till och med entusiastiska och många gånger har man stor insikt och förståelse för att det är vi alla tillsammans som måste hugga i om vi ska kunna få bra saker att hända på Gotland.

I den omskrivna verkligheten är det mesta gnälligt och besvärligt. Till exempel som i dessa dagar då Gotlands logotyp har blivit klar. Det är så många människor som är glada och uttrycker sin uppskattning i den ”riktiga verkligheten”, men i media syns av någon anledning mest de som är kritiska.

Därför blev jag glad när jag läste Lars Bäckmans insändare i Gotlands Allehanda där han försvarar logotypen och han gör det just med insikt och förståelse för de förutsättningar vi jobbat efter. När man jobbar med uppdrag inom reklam, information och grafisk form är det alltid förutsättningarna, kundens önskemål eller annat underlag som är arbetsbeskrivningen. Vi har inte precis ryckt fram Gotlands logotyp ur rockärmen.

Jag blir också glad när jag läser Eva Bofrides ledare och Jerry Arestams insändare.

Tänk om folk kunde ta reda på saker först

I debatten om Varumärket Gotland och nu den aktuella logotypen som vi varit med om att fram, är det allra jobbigaste att det hittills inte är NÅGON av kritikerna som brytt sig om att ta reda på hur varumärkesarbetet har gått till, vad det står i varumärkesplattformen och framför allt satt sig in i de olika begreppen.

Därmed blir diskussionen helt konstig. Och oseriös. Man kan inte personligen ta det på allvar när exempelvis Christer Jonson uttalar sig, sen må han ha hur mycket grafisk kompetens som helst – för det han baserar sitt tyckande på därutöver är bara hans egna påhitt.

Det tråkiga är att de som tar del av de här kritikernas åsikter och de som tar del av medias extremt slarviga sätt att prata om Varumärket Gotland, tror att det de hör och läser är sant. Jag tror att jag minst en gång varje dag lägger tid på att dementera att det skulle finnas någon slogan kopplad till Varumärket Gotland. Däremot finns det ett varumärkeslöfte som vi ska använda internt för att sporra oss till att åstadkomma så bra saker att de som befinner sig på Gotland ska känna att det här verkligen är en magisk ö. Men att det skulle finnas någon slogan innehållande ordet ”magiskt” eller att vi ska skriva det i annonser och artiklar – vem i hela fridens dar är det som började med att sprida den totalt felaktiga idén?

Är det skryta som är modellen?

Jag läser på Salong K att svenska kvinnor är sämst i världen på att skryta och att hemligheten bakom en snabb karriär är att just skryta.

Det beror väl sig på vad man lägger in i begreppet skryta? Om det är att skrodera, överdriva sin förmåga och rent av fara med en del överlagda osanningar, så tycker inte jag att det är någon bra idé. Sådana mäniskor blir vandringsskämt av typen ”mycket snack och lite verkstad”.

Om det är att helt enkelt berätta vad man kan vid lämpliga tillfällen så är det ju självklart att man gör det. Gör inte folk det? Men, då är det inte i mina ögon skryt, utan snarare en slags varudeklaration. Det är rysligt praktiskt om folk berättar vad de kan, eftersom det är få av oss som behärskar telepati.

Det blåser på Gotland

Vi skulle bara ta en liten sväng till Slite och passa på att slänga en massa grejor på Återvinningsstationen, papper, plast och sånt. Det visade sig att det var lite svårt att hantera kassar med papper och kartonger en sådan här blåsig dag. Vinden letade sig till och med in i bilen och fick tag på kassen med PET-flaskor. Swisch! Jag jagade efter några, men resten försvann.

På hemvägen kom det fem hästar springande emot oss på landsvägen! Vi körde till ridskolan och sa till och det var deras hästar. (På vägen dit hann jag ringa polisen också.) Två grindar stod öppna i deras hage! Kvinnan på ridskolan ville ha hjälp med att stänga av vägen, så vi vände och försökte hitta tillbaka till hästarna – men nu hade de tydligen stuckit in i skogen, så inte såg vi några hästar inte… Eller, så blåste de bort de också?

En man ringde just när det var som hetsigat på ridskolan. Jag skrek:
– Här är det akutläge. Om det inte gäller hästarna så har jag inte tid att prata!
Och mannen bad att få återkomma. Det visade sig att han var gammal fältryttare så han greppade läget direkt.

De okunniga äro de tvärsäkra

Faktum är att man ganska ofta kan se ett samband mellan styrkan i tvärsäkerheten och graden av okunnighet.