Jag läste just en artikel om hur man kan resa till
Karibien och detech-detoxa sig. Det är inte en helt ny tanke att man erbjuder semester från tillgänglighet och teknik, här på Gotland finns ju till exempel
Furillens eremitkojor som delvis bygger på samma idé: Hyr en enkel koja för en person, lämna in mobilen i receptionen på hotellet.
Det är lite märkligt hur rika ofta sneglar åt det fattiga och enkla för att koppla av och ibland säkert också för att visa sin trendiga stil och goda smak. Jag tycker förstås att det är bra att folk tar semester och kopplar av. Det jag däremot får lite skumma vibbar från är när människor upplever sig så fångade i sin livsstil att de betalar för att få paus från den.
Allvarligt, om man vill semestra utan tekniska prylar, så är det väl bara att stoppa undan dem? Okej, kanske kan det vara skönt att ursäkta sig med att man ”befann sig på en plats där det inte var tillåtet”, men å andra sidan, om man är en så viktig, upptagen och rik person att man kan lägga 60000 på en vecka på Karibien med personlig coach, så bör man väl också ha power nog att kunna stå för ett beslut om att lägga undan teknikpryttlarna några dagar? Eller är det så att rikedom krånglar till det? Eller är det krångliga människor som blir rika?
Nu tänker jag på Steve Jobs som knappt klarade att köpa möbler till sitt hem därför att han var så extremt noga med designen på möblerna. Vilket gjorde att han länge bodde nästan utan möbler och när han hittade möbler så hade han ändå extremt få möbler. I det fallet var det nog för att han var en krånglig människa och dessutom insipirerad av zen, men det finns en minimalistisk designstil där less is more och man gör avskalandet till en konst så att inredningen till sist blir så spartansk att jag har svårt att se att jag skulle kunna leva och trivas i sådan miljö. Det blir så torftigt att det blir opraktiskt. Jag har inget emot enkelhet, men funktion är ju skälet till varför vi har möbler.
Man kan hitta samma exempel vad gäller ätande och råvaror. De rika har råd att vara ekologiska och närproducerade, de fattiga kanske inte har någon annan möjlighet än att själva hålla sig med höns och eget grönsaksland… De fattiga lär sig att ta vara på råvaror som olika delar av ett djur, idag har de rika börjat lyxa till det med att gå till krogar som serverar de mest udda inälvor eller ”levande tångräkor serverade på is” (jo, sant). De rika kan kokettera med att de ätit sånt som fattiga människor helst vill slippa ifrån.
Förr i tiden var det rikt och tjusigt att vara fet, idag är det billigt, smaklöst och fult att vara fet, ett tecken på dålig smak och stil. När den fattige har riktigt ont om pengar blir det förstås dåligt med pengar att köpa mat för också, så då blir den fattige smal. När den fattige har lite mera pengar är det dock vanligt att de köper så kallad ”skräpmat” med fetma som resultat. Det är den typen av fetma som rika ser ner på och vill markera distans till genom att vara smala och vältränade.
Det finns en anekdot om en rik man som pratar med en enkel man som sitter och fiskar. Den rike mannen tycker att den enkle mannen borde skärpa till sig, skaffa ett jobb och så vidare. Han förklarar att då kan den enkle mannen tjäna så mycket pengar att han kan vara ledig och göra det han vill… Fast den enkle mannen gör ju det han vill, han fiskar.
För ett tag sedan var ”heorin chic” ett begrepp i modevärlden med Kate Moss som förgrundsfigur. Man glorifierade missbruksmisär, vilket man för övrigt gjort sedan länge i vissa musikstilar som exempelvis jazz, rock eller hiphop. Det har varit fullständigt obegripligt för mig att utmärglade missbruksvrak har uppfattats som attraktiva, men så hörde jag på radio en förklaring om att kvinnor attraheras av exempelvis rockstjärnor som lever ett hårt liv därför att de rent överlevnadsmässigt, på ett bakvänt sätt, visar att de ”har bra gener” genom att de kan utsätta sig för alla dessa påfrestningar och ändå vara i liv. Så, visst, kanske är det det som är tjusningen? Fast för egen del undrar jag ju om man inte behöver en hjärna och självbevarelsedrift också…?
I hela den här rundgången kan man också undra över vem det är som är lycklig. En del säger att lycka inte har med pengar att göra, men andra har förtydligat det med att säga att pengar visst påverkar upplevelsen av lycka, fast bara upp till en viss nivå. Man behöver känna att man når upp till en viss nivå av ekonomisk trygghet för att känna sig lycklig, men när man får mer pengar än så blir man inte mer lycklig. En del blir till och med mindra lyckliga.
Kanske är lycka friheten och möjligheten att kunna leva livet så som man vill, utan att leva upp till det som andra förväntar sig. Vad tror du?
