Efter att jag skrivit inlägget om Dalkurd nedan, tänkte jag lite till. Egentligen har väl alla landets idrottsföreningar och andra föreningar, startat med en stark lust att uträtta något? Eldsjälar som får med sig fler. Men det händer något efter en tid, som gör att lusten att vinna, byts ut mot att man ska ”etablera sig i serien”. Drivkraften hittar en fast form. Man blir mer organiserad.
Hur många föreningar är det inte som efter ett tag hamnar i fällan med att påhitten blir till in absurdum upprepande traditioner, framgångarna blir självklara förväntningar och så börjar interna organisationsfrågor bli viktigare än målet för organisationen. De som är aktiva i styrelsen har säkert en något tydligare bild av varför de finns till, men många medlemmar tappar tråden.
Ett exempel tycker jag är fackföreningar. När de bildades var arbetarna arga och engagerade. Fackföreningarna har jobbat på bra under åren och fått till stånd en rad förbättringar, varpå medlemmarna blir ”mätta” och tappar känslan för varför de egentligen är medlemmar. Man är med i facket ”för att man ska”. Att vara fackligt engagerad kan vara ett jobb som man får betalt för. En ny hierarki uppstår. Fackpampar når inte fram till medlemmarna. Medlemmarna har glömt bort vad allt handlar om.
Kanske borde det finnas ett ”bäst-före-datum” på all föreningar så att de demonteras när de nått vissa mål?
