Roine har börjat äta makrill i tomatsås på morgonen. Doften gjorde katten Silver lyrisk. Efter ett par dagars makrillätande lade Roine en liten bit makrill på en tallrik till Silver.
I natt drömde jag att jag satt vid ett bord tillsammans med tre filmstjärnor: Tom Cruise, Alan Rickman och så en tredje som var mer diffus. Jag hade i uppdrag att bedöma vem av de tre som skulle göra en viss rolltolkning bäst. Min grundinställning är att Tom Cruise egentligen är lite för polerad och att Alan Rickman är mer spännande, men jag blev ändå tvungen att svara Tom Cruise, vilket grämde mig. Jag satt där och kände mig som en enda stor ursäkt gentemot de andra två.
Jag jobbade som fritidspedagog med flyktingelever i Uppsala i mitten på 80-talet. Jag tyckte mycket om kontakten med alla barn och ungdomar mellan 6 och 19 år. Det var den roliga delen av jobbet. Däremot hade jag svårt att anpassa mig till det kommunala systemet med att äska pengar och sånt. Det var inte tillräckligt spontant för mig.
Den riktigt jobbiga delen av jobbet var de elever som verkligen for illa. Jag var bara några år över tjugo och var inte så härdad av livet ännu – när jag fick inblick i en del av elevernas verklighet tog det mig hårt och insikten om att det inte var så mycket jag kunde påverka, gjorde det outhärdligt. Det spelade ingen roll vad lilla jag visste och kände på mig, allt måste bevisas in absurdum för att något skulle hända.
Då och då har jag tänkt tillbaka på en del av eleverna och undrat vad det blivit av dem. Av en slump hittade jag ett namn jag kände igen på internet – fast bara nästan. Det skulle kunna vara en kille jag fick bra kontakt med, men i så fall hade han ändrat sitt förnamn. Först hittade jag en inaktuell e-postadress, men igår lyckades jag få tag på rätt adress, för idag fick jag svar!
Oj så roligt! Den här killen som strulade runt och mådde dåligt har nu berättat om hur han pluggade vidare, startade flera företag, vidareutbildade sig igen och nu jobbar han med olika spännande projekt.
Jag vet att det fanns lärare som var rädda för honom. Jag var aldrig rädd. Jag litade på honom till hundra och han svek inte. Det är det där när man kan se att det finns något bra i hjärtat. Jag önskar att de gamla trötta och cyniska lärarna som dömde ut den här killen fick veta att det gick bra för honom.
Fattar ni att jag har bloggat sedan den 19 juli 2005! Otroligt. Från att inte riktigt fatta varför jag skulle blogga har det blivit en självklar del i mitt liv.
Fantastiskt kul med alla som läser bloggen också. Jag har ett snitt på 60 unika besökare om dagen och det är ganska lagom. Min ambition har aldrig varit att bli en superpopulär blogg – det verkar vara krångligt med för mycket uppmärksamhet. Däremot är det jättekul att ha en trogen skara läsare som kommenterar och det får gärna bli någon mer som vågar sig på att kommentera.
Pia-Pralin, Zanza, Snubben, Elin i Björken, Elin, Rex, Annika, Nalle, Blygisen, Babsan, Dorothea, Andreas, Drysen, Anders Widén, Katten Stig är de bloggkontakter jag plockar fram direkt ur minnet. Därtill kommer personer som vid sidan av berättar att de läser min blogg och personer som kontaktar mig pga min blogg, till exempel släktingar eller sådana som har frågor om något jag skrivit om. Ett av mina första inlägg handlade om blodfobi och det inlägget har i särklass gett upphov till flest personliga frågor.
Min skräck är om bloggen plötsligt skulle försvinna! Just nu är det så praktiskt att jag kan ofta kan kolla i bloggen om jag undrar över vilket datum jag gjorde en viss sak.
Jag gillar att blogga! Mycket!
Jo då, jag var en av dem som reagerade över artikeln om att folk låg på stranden i Italien och inte brydde sig ett smack om att två romska flickor drunknade. Men det kändes också lite konstigt. Idag har de en ny artikel i Aftonbladet där fotografen berättar att det inte gick till på det viset. Det var ungefär hälften som låtsades att de inte brydde sig, resten brydde sig och många hjälpte till.
I min värld är det så att det inte alltid syns utanpå om man bryr sig. I ett akutläge är det heller inte önskvärt att alla börjar springa runt som yra höns, utan det är bra om det blir en viss organisation på det hela. Om man ser att det finns människor som engagerar sig i räddningen och man inte tror att man själv har något att tillföra kan det vara ett sätt att visa de drabbade hänsyn att inte ansluta sig till den hjälpande och ev bara nyfikna klungan.
Min mamma fick hjärnblödning på en badstrand 29 juli 1997. Folk reagerade hänsynsfullt och de som behövde hjälpa till kom också till hjälp. De andra visade respekt genom att inte rusa fram. Det hade varit oerhört jobbigt att mitt i den värsta panikfasen i mitt liv behöva hantera en massa människor som ställde frågor och pratade. Jag är mycket tacksam över att de visade respekt och jag är mycket tacksam över de personer som hjälpte till genom att springa iväg och visa ambulansen på rätt väg.
En annan aspekt på att man bryr sig är när vi igår var inne i en affär där det stod en gammal farbror vid mjölkkylen och verkade lite osäker. Jag pratade med honom och försökte hjälpa till. Små hjälpbehövande farbröder skär rakt in i hjärtat på mig eftersom de påminner om den sista tiden med pappa. När jag gick vidare i butiken kände jag att tårarna kom, men jag lyckades tänka på annat och så gick det bra. Ända tills vi kom till kassan, då stod den lille farbrodern där igen och blev hjälpt av snälla människor. Då måste jag gå ut. Jag kunde faktiskt inte stå bredvid farbrodern och störtgråta. Jag hade inte kunnat säga till honom varför jag grät.
Vi vet inget om de som låg passiva på stranden. De kanske var i chock, de kanske stålsatte sig för att tidigare känslominnen inte skulle välla fram eller de kanske höll uppsikt över situationen och bedömde att de inte kunde göra någon skillnad.
Det är alltid tragiskt när folk drunknar, men det skulle inte skada om journalisterna rapporterade med lite mer empati.