Så plötsligt liv kan ändras. En flicka på en cykel, en man som provar sin kamera, flickan cyklar vidare, en annan man i en bil och sedan…
En annan väg, en annan flicka – det är jag och jag är 5 år, jag är på väg till min kompis, jag har fått lov att gå själv, mamma står hemma och spejar efter mig, jag är ett duktigt barn, jag går på rätt sida av vägen, jag gör inget farligt eller dumt, det ska nog gå bra.
Då stannar en bil. En man öppnar bildörren. Han undrar förstås var jag bor, om han ska köra mig hem – något i den stilen. Det är inte så vanligt att små flickor går själva på en sådan här väg. Men det är något som gör att jag reagerar instinktivt. Jag minns inte vad han sa egentligen. Men jag blev rädd och jag sprang. Rakt över åkern sprang jag.
Mamma sprang mig till mötes.
Så lätt kan det hända. Jag får aldrig veta om den här mannen var omtänksam eller farlig. Jag bara sprang. Men ibland undrar jag vad som hade hänt om jag stått kvar.
Engla såg inte faran i tid. Så lätt kan det hända. Hur ska man veta? Det är ofattbart att ett barns liv kan gå i kras på ett par minuter. Att en vuxen kan göra ett barn så illa. All den smärta och sorg som den enda människan orsakar ett barn och alla som älskade henne. Jag vill inte skriva mer.