Jag fattar inte. Idag ska de i något tv-program diskutera att kvinnor som uppnått en viss ålder räknas bort från arbetsmarknaden. För någon dag sedan läste jag om att unga har en kris vid 25-30-årsåldern därför att de förväntar sig att de ska fixa ett vuxenliv direkt efter gymnasiet – typ superkarriär, flott hus och äktenskap inom loppet av ett par år… Samtidigt som vi monterat ner de tydliga markörerna för de olika livsstegen, allt flyter ihop – tonår, ungdom, vuxen, förälder etc. Ibland klagar man på att dagens föräldrar klär sig som sina barn och lyssnar på samma musik.
De här bilderna går inte ihop sig! Man kan inte både ha för stark åldersfixering och för upplösta ålderssteg.
Från mitt perspektiv har det här med åldrar tappat sin betydelse, förutom att man måste ta sig ett par år över tjugo-strecket för att kliva in i ”gänget”. Gänget som driver verksamhet runt om i landet. I min värld finns 20-åriga projektledare och 70-åriga konsulter. I min värld finns 60-åriga rockgurus och 30-åriga VD:ar. I min värld finns intressanta män och kvinnor med olika bakgrunder – vilken ålder de har är av underordnad betydelse.
Jag lyssnar kanske på en del ”ung” musik och klär mig ibland i ”unga” kläder – men ingen ska inbilla mig att ungdomarna tycker att jag klär mig som de eller att jag har samma musiksmak. De har ju självklart en massa kläd- och musikkoder som jag inte är invigd i och som jag inte bryr mig om. En del tror att jag och andra föräldrar som passerat 40 klär oss ”ungt” för att vi är rädda för att bli gamla, men så uppfattar jag det inte alls. Det är bara en fråga om vilka kläder vi gillar. Det är vårt sätt att vara som vuxna. Det vore absurt om vi måste bevara tidigare generationers sätt att klä sig som vuxna. Okej, det finns några som kämpar med näbbar och klor, plastikoperationer, personliga coacher, dietprogram och krämer för att ”bevara sin ungdom”, men merparten av oss som fyllt 40 bryr oss inte. Vi gör bara som vi trivs bäst med.
