En rolig berättelse från mitt liv som jag brukar dra handlar om när vi skulle uppträda med en slags hemmagjord grekisk dans när vi slutade Fritidspedagoglinjen. Jag stod längst fram så att de andra kunde följa efter och de andra stod sida vid sida med armarna på varandra. Vi övade flitigt i en korridor.

Öva aldrig i en korridor om ni sedan ska framträda på en scen. I alla fall inte om dansen rör sig mycket från sida till sida…

När vi alltså väl stod på scenen så tyckte jag nog att det bonkade och fnissade mycket bakom mig. De var tio stycken i ledet när vi startade, men efter att de dansat in i den vänstra scenväggen och så in i den högra scenväggen och så in i den vänstra scenväggen igen och in i den högra väggen igen – tja då hade truppen minskat till hälften… och de som ännu stod på benen hade svåra skrattkramper.

Nu har jag fått höra om när en klass med arkitektstudenter hade satt ihop ett dansnummer då de skulle dansa som höghus. Höghusen gjordes av kartonger. Scenen byggdes upp på någon slags ställning och golvet gjordes av ett antal järnplattor. Bra tänkt.

Det var bara det att om man trampade ute i kanterna på plattorna så vickade de upp, varpå den person som fanns inuti den dansande höghuskartongen gled ner under scengolvet. Efter ett tag var det bara tre dansande höghus kvar och så ett gäng tomma kartonger. Resten av danstruppen låg under scenen…

Killen i filmen nedan har uppenbarligen bättre koll. Mycket nöje!