Flera timmar med julkort

/4 Kommentarer/i /av

Det låter som att det är så himla enkelt det här med att skicka julkort 2007. Man kan ju t.o.m. skicka dem som e-post och använda datorns adressbok. Ett knapptryck och så är det klart… typ.

Det här är den sanna historien om årets julkort.

  1. Stress. Läser Postens jul-kom-ihåg och inser att vi tidsmässigt ligger risigt till.
  2. Snurrar runt i huset och letar efter Julbjörnen, alltså isbjörnen Ingvar försedd med röd luva – eller, snarare, en röd strumpa på huvudet. En ren strumpa.
  3. Hittar inte Ingvar, tar ett näpet russ gjort av lammpäls och hittar en röd luva att sätta på.
  4. Hittar Ingvar! Hurra! Och han har luvan kvar!
  5. Tar med Ingvar till stan, samtidigt som vi flyttar en del av Roines saker till hans Visby-kontor. 
  6. Jag hinner precis få en strimma dagsljus att fotografera Ingvar i. Han poserar snällt utanför Hamnkontoret.
  7. Kör tillbaka till Kappelshamn, tar in bilderna i datorn.
  8. Väljer bilder, bildbehandlar.
  9. Kommer på att jag ska göra en julwebbsida till företagskontakter och en till privata kontakter.
  10. Gör sålunda två hemsideskonstruktioner i iWeb.
  11. Börjar kolla igenom alla adresser i adressboken. Sorterar i tre grupper: företag, privat och privat som inte har e-post och som därför får julkort som jag gör via Postens service med att ladda upp bilder som printas ut och skickas som vykort med posten.
  12. Ägnar en kväll åt att få Postens uppladdning av bild att fungera och minsann, precis när jag tänkte lägga mig fungerar det. Sitter alltså uppe och fyller i adresser till 20 vykort.
  13. Fortsätter att sortera adresser. 158 företagskontakter och 55 privata.
  14. Gör i ordning två olika e-postbrev att skicka ut till företagskontaker respektive privata.
  15. Givetvis kommer ca 20 e-brev tillbaka av varierande orsaker…
  16. Försöker snoka upp vad som är fel med adresser.
Och nu har det nog gått åt ca åtta timmar för att lösa allt det här. Fast, det hade förstås tagit tid att fixa det helt manuellt också. Det är bara det att man tror att det ska gå så himla snabbt i vår digitala värld.

Att återta sitt hem

/5 Kommentarer/i /av

Sedan vi startade företag 1991 har vi levt med företaget i vårt hem. Till att börja med har det främst varit jag som jobbat med företaget och för mig var det absolut nödvändigt att ha företaget hemma eftersom jag under perioden 1991–1999 hade mina absolut värsta år med migrän.

På många sätt tycker jag om att ha företaget hemma, det ger en annan slags arbetsro och man kan anpassa arbetsrytmen efter mående, väder och humör. Med åren har dock förutsättningarna ändrats. 2000 flyttade vi från Växjö till Gotland. 2001 flyttade vi till Kappelshamn. 2005 började Roine jobba mer med företaget och 2006 var första året som vi båda jobbade heltid med företaget. Vi har pratat mycket om att vi måste hitta en lösning för att få företagandet utanför huset. Vi har letat efter hus där man kan ha företaget i en separat byggnad, men inte lyckats så värst.

I somras renoverade vi äntligen verandan så att vi kunde ha ett litet mötesrum där. Det kändes bra. Fast, när vi kom in i september, så bestämde jag mig för att testa att ha kontor i Visby. Första oktober flyttade jag in i Hamnhuset. På försök i ett halvår. Strax efter ville Roine också flytta till Visby. Han delar hus med Peek-A-Boo. Igår flyttade vi in hans saker.

Plötsligt blir det ytor över här hemma. Idag har vi flyttat runt saker och rensat nedervåningen från företag. Uppe kommer vi nu att ha en gemensam kontorshörna där vi kan jobba hemma och sköta ekonomi. Vi har också ett ”pysselbord” där man kan teckna, måla eller sy.

Där mitt kontor var är det nu böcker, fotoalbum och spel. Man kan sitta i fåtöljen och läsa och kolla på brasan. Vi kan lätt klämma in en eller två gästsängar där och på verandan har vi också plats för upp till två övernattande personer. Sådana utrymmen som folk brukar ha, när de inte har företaget hemma…

Det känns som att vi återtar vårt hem.

Doris en gång till

/8 Kommentarer/i /av

Jag hoppades att jag skulle få Doris att jama efter att hon kommit in i huset, men det var svårare. Däremot visade hon gärna hur snyggt hon rullar och åmar sig.

På begäran av Trixie: handbollskatten Doris

/1 Kommentar/i /av

När jag skrev mitt 1000:nde inlägg gav jag er chansen att önska ett dröminlägg. Hunden Trixie önskade då att få se en film med katten Doris då hon jamar. Här kommer en sådan film. Som bonus hörs även ett par till som bor här i huset…

Filmen är filmad med min Canon PowerShot S3IS.

Kvitt eller dubbelt?

/3 Kommentarer/i /av

Det börjar dra ihop sig till beslut om huruvida Nordkalk ska få bryta kalksten på ett nytt område på norra Gotland eller inte. Turerna har varit många. Naturskyddsintressen står mot riksintresset av den här kalkstenen som har perfekta egenskaper för stålindustrin runt Östersjön. Om inte Nordkalk får tillstånd att bryta på det nya området, kommer brytningen att räcka till 2009–2010. Sen är det stopp.

I ena vågskålen finns skyddade sällsynta växter, grundvattenfrågan (som redan är ett problem på norra Gotland) och att slippa ännu ett stort sår i den gotländska berggrunden. I den andra vågskålen finns ca 100 arbetstillfällen och värdet av Nordkalks inköp av varor och tjänster från lokala företag, vilket handlar om ca 16 miljoner per år.

I förra veckan hade jag och några till i UNGs styrelse möte med Henrik Grind på Nordkalk. Det var mycket intressant och Henrik var optimistisk. Nordkalk besitter mycket kunskap. De är inte själva intresserade av att få in saltvatten i ett kalkbrott, eftersom det skulle innebära att de i vilket fall måste avbryta brytningen – sätt det i relation till att de måste investera några hundra miljoner för att ens kunna börja med brytningen, bland annat kostar transportbanden oerhört mycket att bygga upp. De har inte så mycket att vinna på att starta brytning på en plats där de förstör grundvattnet.

Jag är tacksam att jag slipper fatta beslut i den här frågan, de förnuftsmässiga, rationella skälen finns det många bud om. Om jag känner efter i magen, känns det fel att bryta upp ännu ett kalkbrott på vår vackra ö. Kalkstenen är uppbyggd av korallrev och fossiler som färdats från ekvatorn till nuvarande läge. De bildades för 450 miljoner år sedan. Visst kan man till viss del omvandla nedlagda kalkbrott till spännande platser att vistas på, men vi får aldrig tillbaka det som brutits loss.

Å andra sidan, varifrån ska stålindustrin ta sin kalksten om Gotland slutar leverera? Hur långt måste stenen transporteras då? Vilka miljökonsekvenser får det? Den här frågan har hur många dimensioner som helst.