Ifall någon vill träffa mig på Facebook så finns jag där också nu. Men jag överger inte bloggen – för bloggen känns som en något mer genomtänkt syssla än skojsigheterna på Facebook. Det är här jag skriver sådant som jag sparar. På Facebook är det mer kortlivat och snabba kast.
För att kunna gå in på Facebook måste man själv bli medlem. Bli det vet ja!
I morse var min kompis Pernilla på TV4 Nyhetsmorgon och pratade om själens kemi. Hon fick sagt ett par viktiga fakta, bl.a. att depression är en fysisk sjukdom med psykiska symtom. Läs gärna mer på Pernillas hemsida www.serotonin.nu.
Idag har jag jobbat från vår ”Visbyfilial”. Jag gick till Pigge för att fråga en grej – när han ser mig har han plötsligt lösningen på ett problem. De har ringt honom därför att en föreläsare fastnat på en flygplats och de behöver blixtsnabbt en ersättare.
–Du kanske kan åka dit, säger han och kastar sig på telefonen, pratar med den ansvarige och hivar över luren till mig.
Hepp! Där står jag med Pigges mobil mot örat och försöker etablera kontakt med en främmande man som försöker begripa vem jag är och vad jag kan prata om medan jag försöker hitta alla smarta trådar i mitt minne och drar fram lite olika saker runt hälsa, attityder, alternativa metoder och lite till. Om jag ska rädda den havererade föreläsningen så börjar den egentligen om 20 minuter! Och det är ungefär vad det tar att köra till platsen där den skulle hållas…
–Jag ska försöka sälja in den här lösningen till min kund, säger mannen. Jag ringer igen!
Så, där går jag i ev startgropar och funderar över hur det ska gå till att få hem Roine och Alice om jag måste ta bilen och köra till föreläsningsstället? Vi sticker iväg så att jag kan släppa av dem så att de sedan kan ta bussen hem och när jag stannat ringer jag upp mannen för att kolla läget. Då har det gått tio minuter och egentligen skulle föreläsningen ha startat tio minuter senare.
Det blir ingen föreläsning. Kunden tycker att det är för kort tid att fatta beslut på, så de väljer att avstå. Vilket är fullt begripligt.
För egen del undrar jag hur det hade varit om föreläsningen blivit av. Hur hade jag fixat att bara huxflux kasta mig in framför 70 personer som förväntat sig en föreläsning med en norsk transvestit? Det kommer jag aldrig att få veta.
”Hej hej, ni trodde ni skulle få träffa en norsk transvestit men i stället får ni Åsa Stenström”. Ja jösses.
Idag har jag och tre män haft planeringsmöte i en husbil. Vi hade prima skoj och plötsligt hade det gått 2,5 timme? Ikväll har jag suttit och försökt sammanställa allt prat, pekande och skissande. Jag kan säga att det är enklare att bara ha själva mötena än att behöva räkna ut hur man ska göra det som sagts begripligt för andra…
Jaha. Nu har jag äntligen tagit steget att installera mig i ett kontor i Visby. Visby Hamn närmare bestämt. Hamnkontorshuset. Samma korridor som Regionala Utvecklingsenheten och sen Näringslivsenheten huserade i. När jag var liten var det det här huset man gick in i för att köpa båtbiljett och här fanns också väntrummet innan man klev på båten. Nu hyr Pigges bolag huset och hyr i sin tur ut till andra företag.
Mitt rum är ännu ganska kalt och opersonligt. Jag lånar möbler till att börja med, ny gardin kommer och det stora mysteriet är var nyckeln till hurtsen är… Jag är inte så mycket för att låsa hurtsar, men en låst hurts utan nyckel är inte så mycket att ha.
Dagens överraskning var ett mysko surrande ljud som plötsligt drog igång oroväckande när mig. Det var markisen utanför fönstret som åker ut när solen ligger på…
Min utsikt består av Färjeleden, alltså den väg man kör för att komma till hamnen, och så på andra sidan vägen det gamla fängelset som nu är vandrarhem. Det är lite fler bilar än i Kappelshamn och definitivt fler människor som promenerar – det är den här vägen de tar när de klivit av färjan om de ska gå till fots till hotellen.
Min plan var att jag ska ha en fast dag i veckan, torsdag, i Visby och en rörlig. Hur tror ni att det blir redan första veckan? Jo, jag kommer att vara tisdag, onsdag och fredag i Visby. Det finns en anledning till varför jag inte gillar att planera för mycket…